Jag beundrar dom som har modet att sluta kokettera med sitt dåliga samvete och som klokt ser och verkligen tar tag i det som ligger bakom!

Kanske kan mitt inlägg i dag vara lite som att “svära i kyrkan” men eftersom jag inte är den som vill döma eller kritisera utan bara förstå och gärna söker intressanta samband mellan saker och ting, så tar jag den risken för jag har en vällvillig avsikt.

Varje tid och alla epoker har alltid haft sina ideal och förebilder och utifrån dom föds de värderingar som majoriteten av oss människor brukar suga åt sig, sätta högt och leva efter. Det är inte det minsta konstigt med det eftersom vi av naturen är flockdjur och förstås söker det som vi ser som överlevnadsvärden i det som ett samhälle kan erbjuda. Och nedärvt i oss finns nog uppfattningen att det som “de flesta är och gör- MEST, och det som majoriteten ansluter sig till, det är BÄST och det upplevs ha ett högt överlevnadsvärde och får då automatiskt hög status och sprider sig fort bland människor.

Det här väl kända mänskliga beteendet är förstås inte alltid svart eller vitt och har säkert, i lika delar serverat både gott och ont under vår historia och gör så i dag också.

MEN, jag ser allvarliga problem med det superstarka ideal som verkligen har kopplat greppet om oss i dag… Den idealbild vars röst närmast diktatoriskt säger oss att vi MÅSTE vara starka, osårbara och nästan gränslöst framgångsrika, och att vi förväntas göra och klara precis ALLT…! Och så ska vi helst toppa det hela med att vara snygga och smala och vara slagfärdiga, kunna hävda oss och helst armbåga oss fram, ta för oss för att nå våra mål och komma först.

Jag tycker inte om det här idealet, jag avskyr det faktiskt och finner det ytterst osympatiskt och rent omänskligt! Jag ser inget varaktigt överlevnadsvärde i ett egentligen kallt och hårt elitsamhälle som det vårt utvecklar sig till mer och mer. Och när så många håller på att jobba ihjäl sig och utvecklar självförakt och sjukdom för att de känner att de på flera plan inte håller måttet, då HAR inte det är superkraftsidealet något som helst överlevnadsvärde, snarare ett undergångsvärde…!

Att vara slav under “perfekt – och-prestationsidealet” kan förstås i längden kännas som att inte äga vare sig själv eller sin egen tid. Och i spåren av det följer att så många går omkring med dåliga samveten och skuldkänslor för att ” jobba för mycket” och inte hinna med sina barn, andra viktiga relationer och heller inte den till sig själv. Och då finns inte alltid tid för reflektion och eftertanke, och man får inte tillfälle till att ställa sig frågan om vad man egentligen håller på med…vad man EGENTLIGEN vill med sitt liv.

De rådande idealbilden av hur man ska vara och leva har en stark genomslagskraft och föraktet för svaghet och rädslan för att inte orka och räcka till, gör ibland tillvaron till en ständigt pågående tävling där man inte vill bli utslagen…och i den oron lever man, vilket är i ordets verkliga betydelse sjukt…

Och tyvärr, hör jag ganska ofta människor som ursäkta mig, tämligen oberörda, koketterar över att de har “så dåligt samvete för att de jobbar för mycket och känner att de försummar sina barn”. Och jag får då ibland känslan av att det tyvärr, är viktigare att vara högpresterande än att stanna upp och se vad som egentligen är viktigt i livet… Och att säga att man jobbar för mycket har blivit en viktigt markör för att vara just stark och osårbar och har en hög social status i dag.

Jag tror faktiskt att barnen är dom som får betala priset för det här och jag tycker att det är fel och egoistiskt av vuxenvärldens män och kvinnor – av många ego – förblindade föräldrar som inte vågar avvika från normen i dag, och det får sorgligt, följder för barnens psykiska hälsa och välbefinnande i många fall.

Därför beundrar jag dom människor som har modet och mognaden att ta språnget att trotsa övermänniskokraven, och som slutar kokettera med sitt dåliga samvete över uppenbara felval och tar tag i det som ligger bakom…!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 Comments

  1. Jag är tvärsäker på att du har rätt! Det ÄR, barnen som får betala priset! Det måste gå att skapa ett samhälle där alla får höras och synas!
    Jag trodde i min enfald att det skulle gå i rätt riktning. Men allt verkar ha gått
    precis tvärtom! – Men visst är det en svår nöt att knäcka. Men en vacker dag står alla där och undrar varför de inte hejdade sig i tid.

    • Tack för du läst! Jag har precis samma uppfattning som du, och jag hoppas att fler och fler inser faran med det här och hur det återverkar på barn och uppväxande generationer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *