Det är i mötet med varandra vi “blir till” på nytt hela tiden, och utan ett DU inget JAG…!

Den senaste tiden har jag haft en del stödsamtal med en olycklig och ensam människa, en man i medelåldern, som vår familj känner och som bad om min hjälp. ( Jag vill understryka att den här personen inte läser min blogg och inte kommer att beröras av det här inlägget.)

Under många år har den här mannen upplevt att han saknat mening i sitt liv, och känner att han har misslyckats i sina lite tafatta försök att hitta en kvinna som han kan känna samhörighet och harmoni med, för en varaktig, hållbar relation. Bakom sig har han en skilsmässa från ett kortare äktenskap där han fick en liten fin dotter. Redan för 15 år sen, då han var ganska ung, försökte jag hjälpa honom med lite vägledning och hjälp till självhjälp och såg då, på mitt sätt, hela bilden av honom och vad som jag ansåg var själva grundproblemet, utöver det som redan innan var känt. Han visade sig tyvärr svår att hjälpa, och hjälp till självhjälp når tyvärr trögt fram till människor med dålig självkännedom.

Det krävs, som väl alla känner till, två för att praktisera en tango och det gäller i högsta grad också när det gäller mänskliga relationer och interaktionen mellan oss. Men ibland ställer tyvärr, olika bakomliggande orsaker som vissa sociala begränsningar och dysfunktioner kopplade till personlighetstyp, till det för människor och då kan det bli svårt, och till och med stora problem i mötet med andra. Och då kan upplevelsen av bitterhet och att “livet är orättvist” ligga nära till hands.

Och det handlar då om att det är svårt att kunna känna anknytning till andra människor och att det för vissa brister i förståelsen av andras tankar och känslor. Då finns heller inte alltid fullt ut motivationen eller intresset, för just mellanmänsklig interaktion – att ge och ta, i ett ömsesidigt utbyte. Det här skapar inte sällan problem i synnerhet om man vill få kontakter och till exempel hitta en flick – eller pojkvän, en livskamrat, det blir ofta komplicerat, eftersom man liksom inte vet hur man “gör” och då hellre avstår från sitt kontaksökeri.

Vare sig det ligger en medfödd social- känslomässig funktionsbegränsning bakom eller kanske bara en genom livet förvärvad, härskande egocentricitet, så blir ändå förmågan till anknytning och intresset för någon annan utanför sig själv, det som avgör, för som sagt: det krävs två för en tango…

Och brister det i den funktionen så kan det förstås bli svårt i alla typer av relationer, för som jag tror, så uppstår det i en människa med anknytningsbrist och svårigheter att känna empati och inkännande, ett naturligt tomrum där frukterna, resultatet av bra och innerliga relationer med ett ömsesidigt utbyte annars skulle funnits som en glädje och ett varaktigt välbehag. Som ger just den där känslan av det mål och den mening i livet som de här människorna säger sig sakna och naturligtvis mår dåligt av.

Det är svårt att hjälpa de här personerna med anknytningssvårighter när de från början så tragiskt inte fått med sig de verktyg som behövs. Då blir den cerebrala vägen istället den man som man får använda och det att istället tänka sig fram till strategier för hur man gör i mänskliga relationer. Hur man kan samtala och skapar ett utbyte som kan förstås av hjärnan utan att det kräver känslor, inlevelse eller anknytning. Och det är gott nog tycker jag, för då slipper många bli isolerade och onödigt mycket ensamma.

Men det är för mig nåt mycket sorgligt och nästan tragiskt med de människor som inte kan skapa anknytning eller förstå vitsen med att gå utanför sig själv och sina egna tankar och känslor, som inte finner motiven för att lämna sin egen föreställningsvärld, eller kan se eller förstå en annan människas världsbild. Och det är viktigt att säga, att det ibland handlar om en medfödd brist, men inte sällan är det fråga om en ohejdad långtgående egocentricitet – en egoism hos någon där intresset för andra människor är minst sagt begränsat…

Det här påverkar människor OCH medmänniskors liv, för det är i det sanna mötet på djupet, mellan oss som vi blir till, hela tiden tror jag. Vi skapar och omskapar varandra gång på gång, genom det.

För utan ett DU inget JAG…!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *