Visst, “the sky is the limit” och allt det där…men det FINNS en brytpunkt där realisten måste stoppa drömmaren…

En bra investerare jobbar förstås med säkra kort och ser till att satsningar faktiskt hamnar rätt och där de realistiskt sätt får bäst förutsättningar för önskad, gynnsam utveckling och avkastning.

Under ett helt liv gör vi just ett antal investeringar, i andra och i oss själva. Att välja yrkesväg är, eller var åtminstone förr, ett av de större avgörande beslut man  måste stå inför i livet. Numera är inte förstavalet av utbildning och jobb hugget i sten, det tycker jag är bra, för då slipper många stå med fötterna djupt i otrivsel kanske ett helt liv och bli typ permanent försurade av frustration, vilket nog inte var så ovanligt förr.

 

Jag tror verkligen på tankens kraft  när det gäller att nå mål och drömmar men också på att det ska till en viss given förutsättning och rätt jordmån för att önskescenariet ska visa sig.  För ibland krockar drömmar och aningslösa önskningar med kärv, men vägledande realism, det kan nog de flesta av oss känna igen. Och jag tror att  en från början “fel person på fel plats” sällan kan bli till den direkta motsatsen. 

Och ju äldre jag blivit så hör jag allt tydligare och ganska ofta min gamla kloka, roliga mammas röst i huvudet. Det är i sig en rolig paradox, det där att man som äldre tycks få en betydligt större “hörbarhet” för sina föräldrar, som om hjärnan börjar ösa ur den där gamla tunnan där det där som man struntade i att lyssna på som barn har samlats och vill komma ut och bli lyssnat på… 

Min mamma hade en härlig drastisk humor, var superbra på att se metaforer och återgav ofta som en bra skådespelerska dramatik händelser och möten och saknade inte självkännedom – visste sina begränsningar. Och jag  minns en dag på 60 – talet att hon kom  hem med särskilt snabba steg genom dörren och var lite uppretad efter att ha varit och tankat bilen. 

Det skulle då visa sig att mannen på macken hade, för att vara just mackman, stora svårigheter med att överhuvudtaget få upp motorhuven när han skulle kolla oljan, så mamma fick gå ut och hjälpa honom med den praktiska detaljen. Jag är säker på att hon inte generade honom för den här “kompetensbristen” där och då för det var hon för snäll och finkänslig för, men jag glömmer aldrig följande repliker som hon väldigt målande avfyrade där i köket när hon kommit hem:

“Ja jag säger då det… Hur kan man öppna bensinstation och vara så totalt olämplig för sitt jobb, så direkt droppad dit av en slump?” Stackarn han kunde inte ens få upp motorhuven, hade liksom ingen aning, tur att jag kunde… Men man MÅSTE ju ändå tänka över lite innan man startar upp nånting… Det är ju som om jag, som är fullständigt värdelös på handarbete, skulle öppna sybehörsaffär haha…! ” Eller som om jag, hennes omatematiska dotter skulle ta ett vik. som mattelärare eller orienteringsinstruktör, vill jag tillägga så här ett antal decennier av självkännedom senare….haha!

 

På den tiden, 60 – talet, var bensinmackar bemannade med personal som nästan direkt dök upp ute vid den bil som kom och tankade upp efter beställning och kollade olja och däcktryck, fyllde på där det behövdes och putsade rutorna rena. Och de var som regel duktiga och kunniga och rätt person på rätt plats.

Så den här lite roliga händelsen blev en riktig utstickare som för dagen inspirerade mig att skriva det här inlägget. Anledningen till att den osäkre mackmannen verkade ha hoppat i galen tunna vad gäller den dagliga gärningen, visste vi förstås riktigt säkert inte då, och jag har ingen riktig aning nu heller. 

Men kanske var det så att drömmaren i honom lyfte bort realisten, och möjligen var han inte så bra på självkännedom, och därför som han faktiskt verkade ha gjort helt fel jobbval och önskedrömt sig fram. Eller var det så olyckligt att han startade bensinmack som svar på en förväntan på typiskt manligt jobbval, fast han kanske egentligen hade velat öppna klädaffär…?

Han var säkert bra och duktig på andra saker och jag vet verkligen inte hur det gick för honom, om han fick ge sig och faktiskt sadla om till ett för honom lämpligare knog… Men jag hoppas han fann sin rätta plats i livet! 

Och jag summerar det hela med att det är

viktigt att känna sig själv, sina begränsningar och styrkor för då är det lättare att välja rätt vad det än gäller. Och som känslomänniska har jag själv med åren blivit bättre på att vänta in sans och förnuft och på att låta realismens klara lampa få lysa igenom beslut jag ska ta och de vägval jag står inför, innan drömmaren drar i väg med mig. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *