Har man vuxit upp på landsbygden i ett mindre samhälle med de fördelar och i det privilegier som det faktiskt innebär, så känner man också väl till begreppet “social kontroll” och vad DET betyder och vilken stark funktion det sen generationer har i ett mindre, mer lättkontrollerat samhälle.
Och det handlar om att synas i sömmarna och om att vara LAGOM för att kunna “passera nålsögat”… Och sen möjligen beviljas inträde i den stora tongivande gemenskapen.
Och har man då som jag, också vuxit upp i en dysfunktionell, ganska okonventionell och inte särskilt problemfri lite “mysko” familj som min, så lär man sig på nolltid fast man är barn, att den sociala kontrollmaskinen jobbar utstuderat och slår särskilt hårt mot det som med normens stränga blick kan ses som särskilt avvikande. Och DET STORA ÖGAT…. det vilar aldrig och blinkar inte ens…!
Min mamma var inte hemmafru som de flesta andra på 50 – 60- talet, hon var kontorist och en hängiven yrkeskvinna som tyckte om snygga kläder och att vara fin i håret. Hon kom från en kvinnosläkt som hade en hög hårmoral och de flesta av dem hade välsignats med mycket tjockt, mörkt och vackert hår. De ansåg att “dåliga hårdagar” var dagar som inte fick finnas, jag måste nämna det för det märkte jag tidigt i min mammas släkt, som bestod av många temperamentsfulla, känslomänniskor som i en absolut positiv mening var av typen”för mycket” mer än “lagommänniskor”.
När jag var liten och mamma var ung gick hon ofta i ganska höga klackar i sitt jobb. Och trots mörkret och problemen i vårt hem med min pappa, så var hon utåt glad, kvicktänkt och öppen, och en i grunden mycket självständig kvinna, som såg bra ut och vågade visa sin kvinnlighet.
Och det är ju så att vi människor i grunden har ett ganska förståeligt, men tämligen irriterande behov av att ordna världen, för att vi ska kunna känna igen den, genom att “tycka till” kring om någon är just LAGOM för att passa in i gruppen för gruppens bästa… LAGOM är förresten ett ord som i sin faktiska betydelse faktiskt hör i hop med att “vara i rätt förhållande”, “rätt ställning” – en i LAGET!
Och min mamma hon var inte LAGOM… och inte en i LAGET, för hon ville inte vara det för sakens skull! Men det som komplicerade det hela var att hon “ändå” var trevlig, snäll och hjälpsam, ordentlig och arbetsam, och motsatsen till märkvärdig och aldrig självisk. Och där föll alltså några traditionella angreppspunkter i den sociala kollen bort… Och det blev nog en förvirrande faktor för vissa nitiska kontrollörer som ibland i grunden själva, kämpade med att hålla sig kvar inom gränsen för social acceptans och för sitt medlemsskap i den där “klubben” i vårt lilla samhälle.
Att ha en pappa som inte jobbade regelbundet som de flesta andra, men som faktiskt hade ett yrke som frisör (i en tid då det patriarkala samhället fortfarande stod i blom) men som, när han inte levde rövare i familjen… mest låg i sängen, tittade i taket och var folkskygg och sällan visade sig ute, DET gav förstås ett bra bidrag till att som familj avvika från det förväntade och accepterade mönstret.
Jag lärde mig en del av det här och om hur modig nog en människa måste vara eller bli, för att våga sticka ut, och för att högaktningsfullt våga strunta i huruvida man passar in eller inte. Och jag tyckte redan då att det var bra onödigt att någon enda människa skulle ha den pressen på sig, och bestämde mig för att försöka bli så socialt generös och tillåtande som jag bara kunde och jobba på det, och jag har väl lyckats ganska bra med det kan jag tycka nu, med ett rätt så bra facit i hand.
Men varför är vi då så beroende av att passa in och varför ställer vi samma krav på varandra? Ja inte vet jag egentligen, men förmodligen styr fortfarande, efter miljontals år av evolution, samma primitiva instinkter för en stam – ett samhälles överlevnad. Och så länge man själv och ens egna, anser sig vara rätt, göra rätt och bidra till nån slags kollektiv ordning, och om vi utifrån vårt tolkningsföreträde av vad som krävs för att “vara en i laget och lagom”, så ligger normen i det och vi kräver då ofta att andra ska leva upp till samma normativa mått.
Problemet är att det numera i vår utpräglat individualistiska tid uppstår vissa krockar i oss mellan en önskan om att vara individualist och samtidigt kollektivist. Och ur det dilemmat uppstår en och annan spittring som blir till en tydlig paradox.
För övrigt tror jag att det är samma gamla RÄDSLA som så ofta annars skapar sociala skoskav och konflikter, som också ligger bakom den sociala kontrollen. Vi är förstås så väldigt rädda för att inte passa in och ytterst för att bli avvisade och uteslutna, det ligger förmodligen djupt i oss alla.
Och om vi själva i all vår mänskliga ofullkomlighet ibland känner att vi inte riktigt håller det sociala måttet, så tror vi kanske att vi kan stärka den positionen genom att peka finger och kritisera andra för att DE inte passerar det kollektiva nålsögat, vilket kan vara en ren projektion.
Naturligtvis kan man behålla sin egenart och följa sitt hjärta, vara sann mot sig själv, välja egna vägar OCH ändå vara en del av kollektivet – en i laget. Men det kräver mod, och att man vet vem man är och känner sig själv på djupet, står stadigt i det och är nöjd och trygg med den saken!
