Det är, har jag förstått, naivt och rent självbedrägeri att tro att åldern inte har, eller får nån betydelse när det gäller attityder, intresse och respekt från en ganska ungdomsfixerade omvärld. En värld som består av blandade åldrar och bra många unga människor som själva om de har tur, åldras och blir pensionärer och då får lämna yrkesidentitet och kanske en del förut självklara sociala sammanhang bakom sig. Så är det bara och det gäller tämligen undantagslöst. Och den transportsträckan visar sig nog också för dem vara lika oanat kort och snart passerad som för oss andra, för det är nämligen villkorslöst och lika.
Men det fina är att det man i sitt livs – och – yrkesbagage har… den där dagen när man tackar för sig och kvitterar ut sin ” jobbväska”, är den ERFARENHET, det långa stycke liv och verklighet, möten och livssituationer som är en ovärderlig skatt av TIDLÖS varseblivning. Och det har skapat stora kunskapsbanker som i många stycken är oberoende av tidsinfluenser och är ibland omvandlat till visdom och mognad.
Tyvärr, har begreppet ERFARENHET i skuggan av det nya snabba, ständigt uppdaterade samhället orättvist fått en allt mer underordnad betydelse. Just för att många upplever att det är NU och SEDAN, och nästan aldrig i det förgångna, det passerade som kunskapen, bärigheten eller insikter bor..
Vilket har fått den följden att merparten av den yngre generationen lever i tron att ALLT började med dem själva och att historien saknar nära nog all betydelse, och därav råder det också en viss historielöshet i den generationen. Det här är ganska sorgligt för mycket värdefull kunskap går då trots all spännande framåtskridande förlorad.
Jag skriver det här inlägget i solidaritet med alla andra äldre som upplever att de blir mer och mer osynliggjorda och mindre lyssnade på i samhället. Och jag skriver för dem och för min egen del, och jag reser mig med kraft och vrede mot dum och fördomsfull åldersdiskriminering och inför cyniskt åldersförakt! För vi ÄR en kraft att räkna med också efter våra yrkesliv!
Självklart behöver vi mötas och lyssna och lära av varandra, vi äldre och de yngre som nu befinner sig vid de första hållplatserna på livsresan och är i blomman av sin utveckling. För det är TILLSAMMANS vi är de bästa och klokaste nu – och – framtidsproducenterna när det gäller liv och överlevnad!
Och jag tänker, om jag får leva och ha hälsan, att acceptera och välkomna de naturliga, oundvikliga förändringar som det att åldras innebär, för det är i sig en gåva att uppskatta.
Och jag tänker fortsätta att värna om min självaktning och för min egen och andras del förvänta och kräva att vi också efter pensionsåldern får synas och höras och bli respekterade. Som de tänkande och kännande samhällsmedborgare – INFLUENCERS, vi med våra erfarenheter faktisk kan och borde vara – mycket mer än nu!
Och jag tänker behålla min självaktning med rak rygg och högburet huvud genom den oundvikliga “krympning” som åldrandet kan ge i vissa avseenden. Och jag uppmar mina medsystrar och medbröder i samma gäng att göra detsamma!
Tt
