Våra sociala rum är superöppna men har vi egentligen kommit närmare varandra, når vi djupen och får vi fler egentliga “close ups” när vi önskar?

Det spelar ingen roll, det betyder inget, om ett tåg har stora panoramafönster och far förbi i hög hastighet, man uppfattar ändå bara yta och förbiflimrande fragment av det som finns där inne… Ögat hinner naturligtvis inte att utföra hjärnans kommando, det är ett självklart faktum underordnat naturlagarna. Det går helt enkelt för fort… 

Det är precis detsamma när det gäller våra möten med varandra i dag tycker jag. Vi har väl aldrig nånsin haft så många lättillgängliga sociala – mediala mötesplatser, så stora fönster, där vi kan titta in – och – ut till – och – från vem som helst world wide, och visst är det bra och smidigt. Men jag undrar om vi verkligen har kommit varandra närmare, om vi för den skull har blivit bättre på att ta oss in under skinnet på våra medlevare eller lättare når varandras innersta rum, fast det nog ofta är en ömsesidig önskan…? 

 

 

 

 

Jag tror att de flesta av oss söker efter det där positiva grundläggande allmänskliga, som generositet, osjälviskhet, ärlighet och empati i varandra, den sociala markör i vilken vi kan känna igen oss och bli trygga i den mänskliga samvaron. Den identifikationen ligger förmodligen djupt nedärvd i oss långt bakåt från det gamla stamsamhället, då det var avgörande om en person besatt de egenskaper som kunde bidra till gruppens bästa, vilket var detsamma som ren överlevnad. 

 

Men att lära känna någon är långt ifrån alla snabba ryck och quicka fixar, för det kräver tid! Och kanske är det så illa att vi nu har vant oss vid att i våra mediala rum  och genom våra flyktiga korta möten ersätta riktiga “lära känna – tid “med ett särskilt tidseffektivt språk med ganska stora ord, som vi ibland egentligen inte har nån teckning för. Just för att det är ett tidsekonomiskt sätt att hålla den vänskap vid liv som vi upprättar och uppdaterar på sociala medier… 

 

Jag tycker det ligger en viss fara i det här då jag tror att vi riskerar att vänja oss allt mer vid fler och fler ytliga kontakter och blir mindre motiverade och rustade för de närbilder av varandra där vi verkligen SER  våra medlevare och kan spegla oss i varandra i en mer tidskrävande närvarande samvaro. Där vi också kan växla ner i tempo och skapa ömsesidigt lugn. Fler “close ups” helt enkelt! 


 

 

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *