DET ÄR NÄR LIVET KRISAR SOM VI SOM VI TAR NER GARDEN OCH LÄGGER NER VÅRA VAPEN OCH I DEN GRÅ VARDAGEN SOM VI HITTAR GULDKORNEN…

Jag tänker att det nog faktiskt är ur den grå vardagen som många gånger tacksamheten till livet föds. För hur saknar man inte vardagslunken och hur mycket önskar man inte att allt vore som vanligt, då när livet kärvar, gnisslar och gör ont? Och inte är det de stora efterlängtade sakerna, eller dagarna med extra guldkant man längtar efter när livet krisar. Det enda man då önskar är att allt ska bli som vanligt igen och att den “grå” och förutsägbara, trygga, tillvaron ska ta vid igen.

 

Få människor, inte någon enda tror jag, slipper bekymmer, sorger och problem. Och när man väl lyckats ta sig upp ur en livssvacka, när man klarat ta sig igenom den mörka tunneln och äntligen kan se lite ljus i tillvaron igen, hur oändligt tacksam är man då inte över livet ? Och visst är det förunderligt att svårigheter och problem faktiskt kan få oss närmare varandra och genom det få en större förståelse för en annan människas lidanden och svårigheter.

Det är när livet krisar som vi kan ta ner garden och lägga ner våra vapen. Och det är ofta då som vi också kan bli klarsynta och kloka på riktigt.
Antagligen behöver vi komma livets hårda villkor riktigt nära och stå där öga mot öga mot hinder och prövningar, utvecklas genom det, och få fler verktyg som vi kan använda under resten av resan, så vi inte står där alldeles hjälplösa när vi gör våra dikeskörningar.

Men det gäller att behålla tron på att det mesta löser sig, att allt går över, och att ALDRIG förlora hoppet hur livet än ser ut! Och mot missmod finns nog förresten inget bättre universalmedel än,  i lika delar, en blandning av optimism, humor och självdistans!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, att jag inte tror att det är “räkmackeliven” som för oss framåt i vår utveckling och utbildning i livets (livens…) skola. Och inte är det alltid den problemfria tillvaron som öppnar vår blick för det som har verklig betydelse i våra liv, och det är nog inte heller den som så där självklart får oss att känna den riktigt stora tacksamheten.

Nej förmodligen så ska livsvägen då och då vara både gropig och ojämn, och ibland nästan inte framkomlig, för att  vi fullt ut ska kunna uppskatta tillvaron när vi efter våra vedermödor och ansträngningar på nytt hittar en ny, trygg och farbar väg.

Och det är när livet krisar som det faktiskt händer att vi lägger ner våra vapen och vårt försvar, och öppnar upp oss för fred och försoning där det förut inte varit möjligt…

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *