Äldrevården är en ovärderlig skattkammare av olika människors liv och öden, och i åldrandets skymningsljus kommer små barn i människor fram på nytt igen och nästan heliga scener kan utspela sig då.
Jag har genom ett långt yrkesliv suttit ett oräkneligt antal gånger på en sängkant hos en man eller kvinna som haft sitt bästa sömnpiller i att under en ostörd stund av förtrolighet – igen, få närma sig barndomens färgrika marker och landskap. Genom att berätta om hur det var i en kanske materiellt fattig, men ändå fin och ibland lycklig barndom som under livet funnits kvar som en extra kraft. Och det är en sällsam gåva att få se, en av år och dagar trött blick tändas och glittra – igen, när någon får närma sig lyckliga minnen och barnets gamla outplånliga sinnesupplevelser.
Varje gång har jag blivit påmind om att en vuxen människas upplevelse av trygghet har sååå… starka band och bindningar till barnaåren, och behöver alls inte vara lika med att ha det bra i materiell mening. Och vad bristen på det fundament som villkorslös kärlek och att inte bli sedd och lyssnad på som liten innebär, och konsekvenserna av det har jag inte så sällan sett i själ och hjärta hos den gamla och sjuka människan. Som i sin förtvivlan och ängslan inför livets slut, liksom försöker stoppa tiden, genom att per överlevnadsinstinkt regrediera tillbaka till det lilla inneboende barnet igen, för att liksom börja om och få tillgången till mammas famn och tröst, när marken under fötterna försvinner.
Och om då den där viktiga, ibland livsavgörande famnen aldrig funnits där… så blir förstås den sanningen smärsamt aktualiserad igen, och då växer otryggheten hos en redan otrygg människa.
Det kan för den som lidit brist på goda omsorger och kärlek från välfungerande föräldrar, innebära att dörren till , gömda, “glömda” förträngda och ibland idealiserade barndomens scenerier öppnas, och då kan det vara helande och rena retroaktiva terapin att få tala ut, se saker som de verkligen var, och ha nån som lyssnar på riktigt vid sin sida.
Och det som har berört mig allra, allra mest och djupast i mitt hjärta, är när nån efter att ha fått berätta och lätta sitt hjärta över en kanske inte alltid så närvarande,förstående eller snäll förälder och om hur de saknat kärleken från dem, ändå kan se med försoningens upplysta blick på sin mamma eller pappa, eller ibland på ett syskon.
De gyllene oförglömliga ögonblick då någon med en liten darrig skrynklig och arbetssam hand letat fram ett gammalt gulnat foto och med stolthet, och som ett symboliskt försvar eller en kärleksfull upprättelse, visat och lyft fram en mors eller fars, trots allt, goda inre och yttre egenskaper…! Det är SÅ vackert att få vara med om såna stunder, för det är då som det sanna förlåtande mellanmänskliga perspektivet visar sitt allvisa tolkningsföreträde, och kan tala till oss!
Och de här mötena och de heliga ögonblicken med människor som så tydligt och uppenbart genom motsatsen till problemfrihet och “räkmackeliv” nått fram till betydande mänsklig mognad och fått en naturlig och underbar ödmjukhet, de har satt outplånliga spår av hopp och tro på det goda i människan i mig. Jag är så tacksam till de här verkliga jordänglarna som lyckligtvis kantat min väg!
Jag hoppas att vi träffas igen nån gång på en annan resa genom universums oändliga rum… Och att de fortsätter sin undervisning och delar med sig av sina högtstående kunskaper till alla som behöver dem.
