Det är väl ganska naturligt att det vi kan styra och förfoga över när det gäller våra mänskliga mekanismer, det använder vi och bossar över, och det där andra där vår hyllade kontroll faktiskt inte har en chans, det kan vi bara glömma, ge upp och tugga i oss och acceptera hur det än ser ut.
Men det de allra flesta av oss kan bestämma och styra över är HUR MYCKET och NÄR… vi vill släppa in nån annan över tröskeln i våra inre rum, och om vi ÖVERHUVUDTAGET vill ha nåt besök.
Det här ligger inom ramen för vår INTEGRITET och den ser vi förstås olika på och definierar individuellt. Det som för en människa är spontant och öppet i det sociala samspelet, kan för nån annan, som representerar motsatsen av social typ eller personlighet, vara både återhållsamt och känslosnålt och alltså nåt helt annat.
Trots att vi nog ibland tror att vi allt igenom är de generalister som vi så gärna vill vara och fast många av oss vill kunna behärska egenskaper och kunskaper allsidigt, så sätter ändå oberoende av våra intentioner, medfödda personligheter gränser för våra förmågor. MEN, det ger också möjligheter, för vi är och måste också få vara INDIVIDUALISTER och det ger oss inte sällan unika och särskilda förmågor!
Och därför är alldeles tydligt att vi som sociala varelser lämnar olika mycket space åt varandra och att våra inre gästrum är olika stora och att tillgängligheten till dem varierar.
Det finns dem som tycks förfoga över sociala inre egendomar stora som paradvåningar, och som generöst och reservationslöst öppnar breda dörrar och nästan alltid bjuder in till välkomna besök. Det kan då kännas som att omslutas av en varm famn om man är med på de noterna och just då önskar den närheten. Men ramlar man i det famntaget mot sin vilja så kan denna vänlighet för mig faktiskt upplevas som lite av ett socialt och mentalt övergrepp, och i såna fall måste man våga vara gränsdragare och artigt säga: “tack, men nej tack!”
Ibland stöter man på en typisk “enrummare” som är lite socialt trångbodd men som ändå jobbar ambitiöst med gästfriheten och efter bästa förmåga. Ett sånt möte kan överraska och bli ett minne för livet och av en sån ivrig utvecklingsmänniska kan man inte sällan lära sig en hel om att jobba i motvind…
Då och då står man oväntat ansikte mot ansikte med någon ur den där gruppen som går omkring med alldeles för stora sociala skor och som liksom saknar täckning för sina, ofta stora ord och granna, lovande öppningsfraser i ett till synes trevligt och bra samtal.
Vad som då kan hända är att man ändå med en viss nyfikenhet på “mer”kan få nöja sig med att, varken avvisad eller direkt välkomnad, möjligen, och på nåder får stå och hänga lite i farstun hos den här mer än trångbodda halvrummaren utan nån som helst insyn i det befintliga sociala rummet. Och ganska snart blir man uttråkad.
Men om det är i nåt sammanhang som måste kunna acceptera och gilla läget så är det inom den här breda paletten av olika gåvor och förmågor att kunna bjuda in och ta hand om varandra i alla våra mänskliga möten. För var och en väljer sitt sätt och det ska man respektera.
