Jag tror det kan bero på två faktorer att jag är svårt mentalt allergisk mot överdrivna samlingar av saker och ting. Dels det, att jag är en typisk klaustrofobiker som bara måste ha luft och space omkring mig annars känner jag mig liksom instängd och att det inte är nåt flow i energierna.
Och så det, att jag som barn levde alldeles för mycket i omständigheter där jag saknade tillit och tro på en nästa dag, och därför såg jag från början inte alls meningen med att, som man säger, “samla i ladorna” och än mindre förstod jag vitsen med att samla på olika saker och ting för samlandets skull.
Så när jag första gången som vuxen kom i kontakt med en samlare så kände jag ett direkt obehag, fast jag i övrigt tyckte mycket om och uppskattade den personen – människan bakom samlarlusten. Jag såg också att det fanns en noterbar ärftlig komponent i det här och ett inte obetydligt miljöarv, och att det gick i repris hos vissa i den yngre generationen. Och jag tyckte det var lite intressant att fundera kring eventuella underliggande orsaker kring det här.
Ja, den nöten kände jag att jag bara måste knäcka, för jag är inte den som gärna “kastar ut barnet med badvattnet”, nej det gör jag inte, vad det än handlar om faktiskt, för det tycker jag är en form av social lättja som bara är ren dumhet.
Men hur gör man då för att, bokstavligen inte reta ihjäl sig på det här näst intill extrema behovet hos en närstående, att spara på det mesta “för det kan vara bra att ha en gång”.” Typ om kriget kommer eller om det blir nationellt undantagstillstånd, och svår materialbrist menar du, ” brukar jag skojreplikera tämligen behärskat, men med en liten knuten näve i byxfickan… haha. Och hur bär man sig åt när man VILL förstå det man själv inte KAN förstå för det ligger sååå långt bortom ens egen fattbarhet och passerar vida ens gränser för rimlighet?
Men efter en del funderingar förstod jag att det faktiskt GÅR att gå utan sin egen oförståelse och in i det att faktiskt fatta, på djupet VARFÖR någon gör som jag själv aldrig skulle göra. Och på köpet, som en bonus kan man då ibland genom det få tillgång till ett bredare spektrum av hur olika, en självbehandling av ångest kan se ut, och att man själv kanske pysslar lite i samma bransch… Och att inget tvångsbeteende är “finare” eller “fulare” än nåt annat…!
Det som krävs är lite god vilja och rätt så bra inlevelseförmåga med en annan människa. Nu är det så himla bra att jag faktiskt råkar vara född med just det och haft bra träningsmöjligheter, och då ska man använda det och inte vara lat tycker jag.
Och eftersom mycket av det vi gör och visar i våra beteenden och mönster utåt, inte alltid är lika med det som det understa lagret visar. Utan mer är en maskering, en förvirrande kostym för det som det egentligen döljer. Nämligen tvångsstyrda, ofta vidskepliga symbolhandlingar och ångestavvärjande ritualer. Och att det betydligt mer handlar om att samla trygghet än om att samla värdet av stora samlingar och tillgångar av material och materiella ting.
Så när jag själv vill ha koll på säkerheten, jag lider nämligen av en “lättare” form av “säkerhetsnarkomani” sen bra länge… Och jag måste ha MINA “silar”av säkerhet – trygghet i hemmet eller när jag kör i trafiken. Och ibland drar jag det orimligt långt och utanför nån annans fattbarhet, (om kriget kommer osv… ) och naturligtvis har det samma underliggande orsak, bara utryckt i en annan form: Jag letar trygghet och vill ha MINA samlingar av det på MINA sätt, för att jag har haft läckage och brist i den depån efter nån skada i mitt nuvarande och kanske också i förutvarande liv.
Det är inte konstigare än så egentligen, fast också så nedrans komplicerat att ändra på. Och vi är många i den här klubben som på olika sätt är ute och fiskar efter trygghet, förutsägbarhet och fast mark i tillvaron.
Och det här har egentligen inget att göra med intelligens, social tillhörighet eller livsomständigheter i övrigt. Även om påfrestningar och utsatthet förstås ökar behovet av trygghet och triggar det här missbruket. Det är ett fobiskt tvångsmönster som demokratiskt, men hänsynslöst och fullständigt hänsynslöst, skär genom all social tillhörighet och skilda kulturer och som lever sitt eget liv.
Problem kan dock uppstå när ett samlarmissbruk blir patologiskt och helt slår ut den sunda rationella delen av en människas hjärna. Då är det med det som med vilken annan sjukdom som helst, att man måste söka vård och hitta motivationen att ta emot den, inte minst av hänsyn till familj och omgivning.
Men som alltid så behöver man hitta själva KÄLLAN till varför man får ångest av att INTE manifestera upplevd trygghet i saker, säkerhet och förutsägbarhet och av att inte upprepa det. För annars når man bara en dellösning, ingen hellösning. Och man behöver ha en öppenhet med känslor och inre upplevelser, och ett visst objektivt retroperspektiv på sitt liv och sin historia, för att kunna släppa på det inre trycket och tala om det, för att just öka förståelse och acceptans hos omgivningen. Men nånstans MÅSTE alltid gränsen för hur utbrett till exempel en samlarmani eller en trygghetsfixering, eller till exempel ett jobbmissbruk kan tillåtas bli.
Och som alltid, måste man skaffa sig kunskap för att förstå den bakomliggande problematiken och inte reta ihjäl sig på det här hos någon.
