Det är när förändringens tuffa vindar blåser och nya livsmönster skapas som den i grunden trygghetsberövade aktualiserar gamla sår och skador

Jag känner igen det… jag har varit med om det förr när jag bytt jobb eller som nu, flyttat och bytt inre och yttre miljö, jag har så att säga “slagit huvudet i det hörnet” några gånger i mitt liv.

Och fast det för mig oftast handlat om högst frivilliga, roliga och riktigt spännande förändringar och nyorienteringar i tillvaron som nu med flytten, så kommer förutsägbart alltid en igenkännbar reaktion från det inre av mig på besök, det är bara så oavvisligt.

 

För när en högkänslig person som jag aktiverar strömbrytaren och kopplar på mina superkänsliga sinnen, och när samtliga själsrelaterade sensorer är på plats och börjar jobba i en ny miljö och under ännu okända förutsättningar, då är jag under den första tiden riktigt sårbar och mer känslig än annars…

Det är lite som om ett larm över vilket jag  ännu inte har nån kontroll har installerats mot min vilja, och lite som att inte ha varken skor eller strumpor på  fötterna under en riktig kall vinterpromenad.

Låter det här fånigt och lite patetiskt så är jag helt okej med det, för det kan jag förstå, men jag säger precis som det känns och hur det faktiskt är för mig. Och jag tror faktiskt att en och annan kan känna igen sig.

 

Jag märker också ju äldre jag blivit, att för varje större förändring och när det där basala trygghetspusslet blåser i golvet av förändringsvindar och allt blir en enda röra, så tar det längre tid att plocka upp och få ihop alla bitarna igen, och det är väl inte så konstigt egentligen.  Men jag lär mig  också mer och mer om mig själv och inser, att hur “flexibel” jag  än tror att jag är..  så bor det ändå i mig,  som i många andra, en närmast obotlig längtan efter att kunna känna igen sig rent mentalt, och om jakten på trygghet.

Och så länge jag inte är 100 % på den fronten så får jag räkna med att varje liten felgrej, rädsla, påfrestning eller frustration kan, med en jädrans fart skicka tillbaka mig i ett annat gammalt tillstånd av otrygghet och tillitsbrist. Eller till och med kasta in mig i ett som jag, TROR genomgånget och färdigbearbetat trauma. Som kanske i bara en nyans, en ton av en gammal stämning, påminner om det som jag under stress upplever igen och då aktualiserar jag delar av det gamla igen.

 

Det här blir onödigt jobbigt när man nödvändigt måste använda sin befintliga energi till just allt det som MÅSTE fixas och göras när man ändrar på saker i liv och vardag. Och de bilder och känslor som kommer upp blir, som jag tycker, onödigt dramatiska och oroande, och “inte har jag tid med det” tänker jag och blir både irriterad och ledsen, men mest på mig själv och min gamla känslighet…!

 

Men jag har förstått att det faktiskt är så att en “högre uppdragsgivare” som förstås ingen tid förspiller och som jobbar effektivt, vet när vi är som mest sårbara och då också särskilt mottagliga, och att intuitionen ofta står på topp i de stunderna.

Därför får vi då, om vi lyssnar inåt och inte stänger den kanalen, våra hintar och signaler om en del gammalt obearbetat skräp – skador och sår, som vi inte HAR velat, kunnat eller “glömt” att omfamna och ta hand om, för vår förträngning  har satt de spåren i vår hjärna och då blir  vi själv – lurade.

De handlar om sånt som i den emotionella soptunnan  då en gång, kanske bara fått ett plåster och en stund av tårar men ingen rening, och om det som aldrig läkts eller ens slutat blöda…Och om en smärta, som har vi vant oss vid att känna. Och om tyngden av en sorg som man lärt sig att bära fast man egentligen inte alls orkar, eller ska orka… För man vänjer så småningom faktiskt vid att må skit…

Så det är bara att tacka och ta emot när man i förändringslägen aktualiserar gammal, obearbetad sur och instängd skåpmat, och ta den indikationen på allvar ! För “lika söker lika” i  dess minsta beståndsdel, och det inre ögat känner igen och behärskar fullt ut konsten att associera och koppla ihop det som skapar rätt bilder och igenkänningar.

Så inget ont utan det har nåt gott med sig, om det bara levereras från rätt ställe.

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

One Comment

  1. Mycket bra skrivet. Precis så är det. Känner igen mig i det du skriver, när man är som mest sårbar det är då saker dyker upp som man trodde att man var klar med.
    Tack för att du skriver så bra

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *