Jag hade ännu inte fyllt 40, jag var sjukskriven för en depression och det familjeliv som jag väldigt ung etablerade stod i gungning och framför mig stod, oavvisligen för alla inblandade, en smärtsam separation.
Under den här tiden var, inte utan anledning, andevärldens läkedom mycket generös mot mig. Och bara en stark, trösterik och märkbart flödande skrivarinspiration och mina älskade barn, fick mig att gå upp på morgonen trots att mitt högkänsliga nästan hjärta höll på att brista i den här sorgliga situationen.
Under den traumatiska tiden var jag paradoxalt nog, vad man skulle kunna säga högproduktiv, och den ena texten efter den andra blev till dikt eller tog en annan form. Och jag hade en verkligen kontakt med en RENT stärkande och anti-depressiv inspiration. I dag, många år senare ser jag orsak och sammanhang, och den större meningen med det som då grep in i mitt liv från en allvis källa.
Det som var intressant och underligt, var att orden och språket i vissa texter var mig främmande och konstigt. Dock inte själva undermeningarna eller symbolspråket, för det var och är fortfarande mitt, som jag i allra högsta grad förtstår och tycker om…
Här delar jag med mig av en av de här dikterna som kom ner i mig som från nån annanstans…. och när jag läser den i dag tycker jag väldigt mycket om den. Och jag anar att den även i dag, har någit att säga till världen…
DE ANINGSLÖSA
De aningslösa, med irisblommande mjuktfuktiga ögon, och purpurblossande kinder.
Livsbejakande, deras mjukt vindsmekta, åtskilda läppar.
Lättjefullt avnjutande ögonblicksbildens innersta sötma.
I balsammjuk aningslöshet svävar de över det mänskliga mångfaldets blom – vissnande ängar.
Av ovisshetens trygghet burna – burna som barn, över det hav av ovisshet där varje vattendroppe är en stråle kraft.
Vunnen ur den frihet som är att inte känna oråd, aldrig ana slutet…
Ann Danell oktober 1992
