Det gäller att ha is i magen och kunna skilja agnarna från vetet också när det gäller gamla hus och bedömningar av eventuella “spökerier”…

Jag och maken sover gott i nya huset och börjar nu slappna av. Eller är det möjligen sömnbristen som fått övertaget och nu tar ut sin rätt haha…

Det är en sån skön och för mig” igenkännbar” stämning vid den här lilla typiska bygatan där traktens skickliga hantverkare för hundra år sen hade sina små gårdshus, och många har fått nåden av att faktisk stå kvar om än med lite stöd här och där, och jag bara älskar det! Och det finns ett lugn att hämta i varje andetag här och en märklig och underbar helgdagsstämning i hela kyrkbyn. Som om den gamla tiden satt upp handen och sagt sitt stopp och satt sin reservation för den modern tidsandans andfådda framfart, inget kan passa bättre för en trög, lite långsam jordbunden oxe som jag. För då hinner jag med bättre och kan vara jordad och nödvändigt eftertänksam och mår som bäst.

 

Men vad jag mindre gillar är, att de gamla kulturbyggnaderna så sorgligt kommitt i kläm mellan olika tidsepokrar. De har till nåds fått vara kvar, men så länge blivit eftersatta, och klart försummade vad gäller underhåll, goda omsorger och mänskliga händers omtankar!

Och jag skulle egentligen direkt vilja, om jag kunde, påbörja “räddningsarbetet” med att lägga örat  och ögat tätt mot historien, och lyssna in och se hur de bäst kunde återställas med bibehållen respekt och vördnad för hur de en gång var tänkta och byggda och skötta. Det skulle kännas som en kärlekshandling för mig, men jag får förstås hålla mig inom det rimligas gränser och ska börja med att måla ett stackars flagande fönsterfoder på den lilla fina, supercharmiga snickarverkstaden som har kvar ruinen av den gamla öppna eldhärden, och där den bysnickare som en gång byggde huset hade sin arbetsplats, det är mäktigt att tänka på och för mig en riktig gåva.

 

Jag har respekt för både hus och människor och särskilt om de är gamla och bär på en historia och lager av erfarenheter och energier. Och mycket handlar om att lyssna in och om interaktion och ömsesidig respekt, och om en hel del inkännande och förståelse när man gör en ny hus – eller – människobekantskap.

Efter det att ett hus har stått i nästan 120 år på sin grund, sitt urfundament, så har det naturligt skaffat sig en solid men vänlig personlig integritet, en stark individualitet, är sig själv nog och har för det mesta utvecklat ett gott självförtroende. Konstigt vore det annars… det är ju ett friskhetstecken och markören för en sund  byggnadshistoria, tror jag. Precis som när det gäller människor, det kan jag faktiskt känna.

 

Ett gammalt hus har ockå, och det ska man inte glömma, en mer eller mindre definierad SJÄL och ett bultande hjärta och sitt speciella språk. Och kommunicerar på SITT sätt med sina känslor, sina dofter, sitt autentiska golvknarr – med sina ljud, och nyanser i väggar och kranar.

 

Och varje liten stuga svarar som “individ” på SITT vis när väder och vind på olika sätt sveper runt husknuten, och jag tror absolut att själ och hjärta – ursprungskärnan, reagerar och interagerar likadant när människor behandlar det ovarsamt och illa med bristande respekt. Och också gläder sig åt motsatsen, över snälla, omtänksamma positiva ägare. Vilket inte behöver betyda att inget får bytas ur eller ändras på, utan väsentligt mer på hur man går tillväga och framför allt vilka känslor och intentioner man har, och om hur mycket man själv står i kontakt med helheten och sitt eget hjärta.

 

Och det golvknarr som vi nu fått på köpet i vissa rum gör mig bara ömsint då jag tänker på hur många olika fötter, små och stora, som förstås har trampat omkring här genom alla år…och på alla känslominnen som sitter i väggarna och om gamla, av världen glömda skratt och tårar, det triggar min fantasi…och jag känner sån kärlek för historien!

 

Tyvärr, är en del av det ursprungliga, bland annat eldstäder bortrenoverade, men vi hoppas kunna återställa en del. Men för övrigt så är själen och hjärtat på Solbergavägen 9 i Solberga – Ålem, båda så tydliga och närvarande och det är vi  glada och tacksamma för.

 

Har man då, som vi, fått höra innan att det “spökar” en del här, så måste man ha ett rätt så klart och disciplinerat huvud och ha koll på sina emotioner, och kunna skilja på ett och annat, annars drar det lätt iväg… För rädslor föder nya rädslor och det kan lätt växa till ångest och skräck faktiskt. Det kan vara det som hänt de som bott hör förut med all respekt för dem.

 

Man får helt enkelt hålla huvudet lagom kallt, förståndet klart och hjärtat öppet och varmt, och lyssna in vad huset verkligen vill säga och lära sig det språket. Skilja på vad som för huset är naturliga ljud och läten, dagrar, ljus och skuggor, och inte  automatiskt utnämna det till spökerier och låta sig skrämmas av det.

Och min tro är att det är bra och gör gott om man börjar med att från hjärtat ge ett nytt hem, om det liksom ropar på det, lite faktisk, praktisk jordnära omsorg för att visa sin genuina välvilja och kärlek, då vet ett hus vad det har att förhålla sig till. Det är ett bra sätt att inleda dialog och kunna skapa relationen till ett nytt hus.

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 Comments

  1. Så skönt att ni fått ordning i nya boendet. Känner så väl igen dina tankar. Jag har också stor respekt och känner ödmjukhet för hur det var förr i tiden i gamla byggnader. Jag har lyckan att bo i ett gammalt gårdshus från 1800-talet där det förr varit tapetserarverkstad och antikhandel, och en tid på 80-talet var det second handbutik med barnkläder och leksaker, och efter det har det varit bostad.
    All lycka till er i nya boendet! Är helt säker på att ni tar hand om det på bästa sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *