Tidiga minnen har starka vingar, hittar alltid rätt och flyger fortare och lättare med åren ….

Jag älskar hösten! För lugnet efter sommarstormen, för de brinnande orädda färgerna i trädens stolta vajande kronor, för stillheten och för att den varje nytt upplevt år, bortom vårt högresta förstånd, ger oss en påminnelse om evigheten och livets egentliga oändlighet, och för att den håller igång mina existentiella muskler och bekräftar min tro på att det väntar en form av forsättning vid livets slut och när vi drar vårt sista andetag. Och precis likadant är det med naturen och det ger oss hösten en tydlig bild av…

Kanske är det här förklaringen till att jag  märkligt nog har så få och bleka sommarminnen, men desto fler minnesbilder från min barndoms höstar. Men säkert också beroende på att jag som barn sökte efter trygghet så ofta. Och det varma ljuset i fönstren i de välkända små husen i min barndoms samhälle blev på hösten och under vintern för mig en symbol för den tryggheten och för den värme som jag själv saknade och längtade efter.

Jag fantiserade ibland om hur lugnt och tryggt andra barn hade där bakom gardinerna tillsammans med sina familjer. Jag förstod förstås inte att det förstås inte att  överallt, inte alltid var så bra och välordnat som det såg ut och kunde verka, och kände mig ofta ensam, väldigt ensam i  det kaos som fanns i min familj.

Och nu är det, många decennier efter min barndom höst igen och jag får liksom lättare att andas och blir lugnare och jag får närmare till min barndoms minnesbank, precis som när det är vinter. Och gamla fina färgstarka minnen fulladdade med blandade högspända energier kommer på nytt flygande till mig och gör sin välkomna visit :

Den sötvarma doften av björkvedsbrasor och röken från gamla lite sneda, trogna skorstenar på gatan där jag lekte med kamraterna. Doften av vissna, prassliga löv och tidiga höstkvällars mjuka, lugna skymningar. Skratt, fnitter och bus, lite småfrusna händer och kalla små nästippar på livfulla barn som väntade på vantar och mössor.

Grådagern en mulen lördagseftermiddag fram emot kvällningen i oktober, då när nästan allt faktiskt kunde kännas lugn och tryggt, och när byborna, på den tiden 50 -60 -tal, på ett påtagligt sätt firade helg och ledighet genom att oftast verkligen vara lediga. Helgmålsringningen från kyrkan som kändes mäktig och trygg och så naturlig och igenkännbar. De lite sorgmodiga lätena från fåglar som ännu inte flyttat eller som skulle stanna över vintern, och som jag kände nog frös lite i sina mjuka sårbara fjäderskrudar Och så hösthimlens mjuka och snälla klarblå vakande öga över allt och alla, jag älskade det!

Den underbara doften av “snart – kommer – snön” – i luften, minnesbilder av fina skridskor och kälkar i affärsfönstren. Begynnande längtan efter advent och jul, pirret i kroppen, förväntan och väntan.

Känslan av att vara barn i en värld som var både liten och stor, och den då ganska skrämmande tanken på att bli stor och vuxen, och att träda in i den framtid som då kändes mycket långt bort.

Det monotona ljudet av vedkapningar inför höstens värmande brasor. Dova skratt och högljudda samtal mellan gubbarna som med starka bestämda nävar slängde veden i högar som växte och luktade så gott.

Allt det här fanns där när man var barn som en ständigt växlande bakgrund med sina ljud och dofter, olika ljus och dagrar. Och in i minnesbanken gick de för att sparas och för att kunna komma tillbaka när de har något att säga och till nytta och glädje, igen. Eller som ibland, för att bearbetas och genomskådas på nytt. Kanske till läkedom och som avslut på något som länge legat där och skavt och gjort ont..eller som åtkomst till en, länge sen glömd glädjekälla där inne min i djupa minnesvalven…

För tidiga minnen har starka vingar, hittar alltid rätt och flyger fortare och lättare med åren…!

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 Comments

  1. Tack för det fina du skriver, och beskriver! “Påminnelsen om Evigheten”, så tänker jag också när höstlöven faller och sen vissnar, för att åter börja växa till nästkommande vår. En vacker liknelse!
    Jag har ibland suttit vak vid livets slut, och det blir alldeles tyst och stilla när döden inträffar, precis som när vintertäcket av snö lägger sig på marken. Sen vaknar allt till liv igen. Så brukar jag tänka med döden och livet också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *