När jag en gång i den här världen var en ganska tuff och “nyfiken -på- livet- tonåring på 60 -talet ( NITTONHUNDRA 60- talet alltså haha..) älskade jag verkligen musik och särskilt det stora, maffiga och välmatade smörgåsbord av härlig popmusik och som jag med mitt subjektiva minne i dag långt senare, kommer i håg som om den bara vällde in med nya låtar var enda dag. Jag hade precis fått en stor bandspelare av min mamma och den stod där i mitt flickrum bland travar av Bildjournalen och andra på den tiden åtråvärda tidningar, på nästan ständig inspelning från Tio i Topp eller Kvällstoppen och i bästa fall från Radio Luxemburg, men då hade man tur och nästan jublade och ville hissa flaggan, för den frekvensen var högst marig att ställa in på radion.
The Beatles drog under den här tiden in som en verklig stormvind bland oss unga och lade bokstavligen musikvärlden för sina fötter! Den här gruppen lämnade ingen oberörd, och bland de lite äldre antingen hatade man eller älskade man de här för sin tid, så härligt uppkäftigt långhåriga killarna från Liverpool och de satte verkligen ribban för det nya “heta” inom 60- talets popmusik och ruskade om bland finkulturen i de etablerade konventionella kretsarna.
Jag var otvivelaktigt en av de som “diggade” de här långhåriga “ursöta” supermusikaliska killarna och min kärlek till den karismatiske sångaren Paul McCartney och hans oemotståndliga bruna ögon var stor och djup och jag var inte ensam om den känslostormen…
Beatles musik ville man så klart ha i sina öron så ofta det bara gick och man såg därför till att den på bästa sätt, via Transistorradion eller kanske bandspelaren och på högsta möjliga volym ( eller egentligen omöjliga…) swischade in i hörselgången. Och via den nådde sin slutstation som i huvudsak var hjärterummet där den bland lyckor och olyckor, kärlekssorger och glädjeämnen gjorde sin tjänst på allra bästa sätt, och ofta var en bra hjälp till bearbetning av olika känslor.
Liksom de flesta av mina kompisar kunde jag melodierna och texterna på nästa all låtar. Men på ett, för den åldern typiskt mekaniskt, utan- till- vis där ord och sammanhang, i alla fall för mig på den tiden, inte hade så stor betydelse. För det var alltid introt och själva melodins starka känslomässiga tilltal som plockade upp och knöt an till allt det det där som var direkt knutet till kärlekens och förälskelsens alla ansikten, och då blev den övriga texten för mig mer fragmentarisk och inte jätteintressant för “huvet”.
Som vuxen jobbar avdelningen för den cerebrala tolkningen av låttexter mer har jag märkt, och kanske bara av den enkla anledningen att åren då givit oss fler referenser och beröringspunkter som vi kan relatera till. Och när jag lyssnade på den här låten “THE FOOL ON THE HILL” som jag älskade när den kom 1967, så gjorde jag en nyupptäckt i den av visdom fullständigt lysande texten…! Och jag tänker i dag när jag njuter av den igen, att HUR kunde två så unga pojkar som McCartney och Lennon var då, skapa en sån insiktsfull och mogen text…? Varifrån hämtade de den djupa visdomen undrar jag? Lyssna gärna på den här! https://www.youtube.com/watch?v=6Hlw_9ldThs
Undra på att deras musik gjorde ett starkt och outplånligt avtryck för framtiden…! Det handlade ju om nåt MER än bara ren musikproduktion det är så uppenbart..!
De sätter i den här låttexten fingret PRECIS på det där som alltid fascinerat mig och det som jag själv till del har erfarit och varit nära i min omgivning: Att i kaos och nöd och under de yttersta av prövningar och omständigheterhänder inte sällan det, att en fri och lättillgänglig kanal till skaparkällor och andehjälp blir möjlig, men på gott och ont…det bör man understryka. Och särskilt lätt, men också sårbar blir den möjligheten för en redan innan skapande och inkännande människa, just för att så kallad genialitet ligger farligt nära den galenskap och det galopperande, ohämmade och osorterade flödet från kunskapens källa.
Och KAOS är granne med GUD och de andliga källornas skaparkrafter! Och det är en välsignelse, för Gud har fått göra många kärleksfulla ingripanden till många stackars människors räddning när de passerat gränsen och tappat den här verklighetskontakten, det mirakulösa har jag själv fått uppleva med en älskad anhörig och är evigt tacksam för! Det här existentiella kaoset har visat sig många gånger bland författare och konstnärer, som till exempel diktaren Fröding, framstående konstnärer som Ernst Josephson, Sigrid Hjerten och 1800- talsmålaren Carl Fredric Hill.
När man läser mer om dessa högt begåvade konstnärer och deras produktiva liv ser man att flera av dem som upplevt många dödsfall inom familjen och med sina känsliga sinnen gått igenom stor sorg och många lidanden. Det säger mig en hel del… Och att det för de här personerna då till slut varit omöjligt att vara kvar i den “verkliga” dimensionen av vår verklighet, för det blev antagligen för svårt och smärtsamt – till slut outhärdligt. Och då lämnar ibland en människa den och flyr in i psykisk sjukdom, som exempelvis Psykos. Och i det här skrämmande landskapet verkar det vara en mycket tunn vägg mellan just galenskap och geni och stora framforsande samlingar av osorterad information och kunskap, får den som blir sjuk att mentalt nästan drunkna av ångest och panik.
Jag vill understryka att min avsikt med de här tankarna INTE på något vis är att förhärliga, romantisera eller förhålla mig respektlöst till de här svåra smärtsamma psykiska sjukdomstillstånden. Utan bara vidga bilden för en större förståelse för de här personerna som är ofta födda med en särskild sårbarhet och hög känslighet, och för vad trauman kan göra med dem som det inte lika ofta gör med normalkänsliga.
Men jag tror att vi allmänt, mer bör se starka reaktioner (inom normala gränser)… på starka djupgående upplevelser av sorg och förlust och svåra påfrestningar, som framkallar naturligt uppkomna existentiella tankar, som mer naturliga än om de uteblir, förträngs eller förminskas. För det är heller inte riktigt sunt och kan ibland tyda på hämningar och emotionella blockeringar hos en människa.
När jag växte upp fanns det i vårt lilla samhälle en man som hette Kalle som jag beundrade och tyckte mycket om för han var snäll, trygg och alltid vänlig. Kalle var född i vårt samhälle men valde tidigt att dra sig tillbaka i en husvagn i skogen där han kunde leva efter sina villkor och ta sina promenader i skogen och till sjön. Kalle valde bort det större sociala sammanhanget och det som vi andra ofta betraktar som ett “normalt” liv med familj och givna yttre omständigheter. Men han var så uppenbart en harmonisk person och nöjd med sitt liv och sitt val.
Kalle hade en sån vacker och klok blick och visste så mycket, tyckte jag alltid. Honom kunde man fråga om nästan allt och han hade svar och han var vis och annorlunda på det för mig allra bästa sättet. Han var ett så kallat “original” men respekterad av alla. Han gick bort långt från sin kära fågelsång och den klara bäck i skogen där han tvättade sig varje dag året runt. Och han slöt sina ögon inför evigheten utom synhåll från sitt älskad bo utanför vårt samhälle och somnade in efter en tids sjukdom på det sjukhem där jag jobbade.
Jag är säker på att Kalle stod andevärldens kunskapskälla nära och att han hade sitt tydliga uppdrag att använda den gåvan. Han var en sån människa som om av de som inte kände honom och utan en vidare förståelse, skulle kunnat personifierats som “The fool on the hill”. Kalle var en annorlunda, men klok man för vilken ett vanligt liv med allt vad det kräver av förväntningar var omöjligt för honom, det förstod jag. En vis och ibland ganska tystlåten person som hade mycket att säga till världen. Ljus och tacksamhet över hans minne och vad han kom att betyda för mig!
Och tack till Beatles och all annan 60 -talsmusik! Och för min härliga ungdomstid som var det allra första, ganska svåra, men oerhört lärorika inträdesprovet i mitt kolorerade liv – och tack till livet för jag klarade det och för att jag, mot min förmodan, faktiskt gick vidare till nästa klass…!
