Kaos är granne med Gud, och mellan geni och galenskap råder en hårfin gräns…mina tankar flyger bakåt till en särskild och älskad Beatleslåt sen tonåren

När jag en gång i den här världen  var en ganska tuff och ”nyfiken -på- livet- tonåring på 60 -talet ( NITTONHUNDRA 60- talet alltså haha..) älskade jag verkligen musik och särskilt det stora, maffiga och välmatade smörgåsbord av härlig popmusik och som jag med mitt subjektiva minne i dag långt senare, kommer i håg som om den bara vällde in med nya låtar var enda dag. Jag hade precis fått en stor bandspelare av min mamma och den stod där i mitt flickrum bland travar av Bildjournalen och andra åtråvärda tidningar, på  nästan ständig inspelning från Tio i Topp eller Kvällstoppen och i bästa fall från Radio Luxemburg, men då hade man tur och nästan jublade och ville hissa flaggan, för den frekvensen var högst marig att ställa in på radion.

The Beatles drog under den här tiden in som en verklig stormvind bland oss unga och lade bokstavligen musikvärlden för sina fötter!  Den här gruppen lämnade ingen oberörd, och bland de lite äldre antingen hatade man eller älskade man, de här för sin tid, så härligt uppkäftigt långhåriga killarna från Liverpool och de satte verkligen ribban för det nya ”heta” inom 60- talets popmusik och ruskade om bland finkulturen i de etablerade konventionella kretsarna.

Jag var otvivelaktigt en av de som ”diggade” de här långhåriga ”ursöta” supermusikaliska killarna och min kärlek  till den karismatiske sångaren Paul McCartney och hans oemotståndliga bruna ögon var stor och djup och jag var inte ensam om den känslostormen…

Beatles musik ville man så klart ha i sina öron så ofta det bara gick och man såg därför till att den på bästa sätt, via Transistorradion eller kanske bandspelaren och på högsta möjliga volym ( eller egentligen omöjliga…) swischade in i hörselgången. Och via den nådde sin slutstation som i huvudsak var hjärterummet där den bland lyckor och olyckor, kärlekssorger och glädjeämnen gjorde sin tjänst på allra bästa sätt, och ofta var en bra hjälp till bearbetning av olika känslor.

Liksom de flesta av mina kompisar kunde jag melodierna och texterna på nästa all låtar. Men på ett, för den åldern typiskt mekaniskt, utan- till- vis, där ord och sammanhang, i alla fall för mig på den tiden inte hade så stor betydelse. För  det var alltid introt och själva melodins starka känslomässiga tilltal som plockade upp allt det där som var direkt knutet till kärleken och förälskelsens alla ansikten, och då blev den övriga texten för mig mer fragmentarisk  och inte jätteintressant för ”huvet”.

 

Som vuxen jobbar avdelningen för cerebrala tolkningen av musiktexter mer har jag märkt, och kanske bara av den enkla anledningen att åren då givit oss fler referenser och beröringspunkter som vi kan relatera till. Och när jag  lyssnade på den här låten ”The fool on the hill” som jag älskade när den kom 1967, så gjorde jag en nyupptäckt i den av visdom fullständigt lysande texten…! Och jag tänker i dag när jag njuter av den igen, att HUR kunde två så unga pojkar som McCartney och Lennon var då, skapa en sån insiktsfull och mogen text…? Varifrån hämtade de den djupa visdomen undrar jag?  https://www.youtube.com/watch?v=6Hlw_9ldThs

Undra på att deras musik gjorde ett starkt och outplånligt avtryck för framtiden…! Det handlade ju om nåt MER än bara ren musikproduktion…! 

De sätter i den här låttexten fingret PRECIS på det där som alltid fascinerat mig och det som jag själv till del har erfarit och varit nära i min omgivning: Att i kaos och nöd och under de yttersta av prövningar och omständigheter händer inte sällan det, att en fri och  lättillgänglig kanal till skaparkällor och andehjälp blir möjlig. Och särskilt lätt men också sårbar blir den möjligheten för en redan innan skapande och inkännande människa. För att kaos är en räddande granne med Gud och att så kallad genialitet ligger farligt nära den  galenskap och det galopperande , ohämmade osorterade flödet från kunskapens källa. Det har visat sig många gånger bland författare och konstnärer som till exempel diktaren Fröding, och framstående konstnärer som Ernst Josephson, Sigrid Hjerten och 1800- talsmålaren Carl Fredric Hill.

När man läser mer om dessa högt begåvade konstnärer och deras produktiva liv ser man att flera av dem som upplevt många dödsfall inom familjen och med sina känsliga sinnen gått igenom stor sorg och många lidanden. Det säger mig en hel del… Och att det för de här personerna då till slut varit omöjligt att vara kvar i den ”verkliga” dimensionen av vår verklighet, det blev för svårt och smärtsamt – outhärdligt. Och då lämnar en människa den och flyr in i psykiska sjukdom. Och i det här skrämmande landskapet verkar det vara en mycket tunn vägg mellan just galenskap och geni och stora framforsande samlingar av information och kunskap. 

Jag vill understryka att min avsikt med de här tankarna INTE på något vis är att förhärliga, romantisera eller förhålla mig respektlöst till de här svåra smärtsamma psykiska sjukdomstillstånden! Utan bara vidga bilden för en större förståelse för de här personerna som är ofta födda med en särskild sårbarhet och hög känslighet, och för vad trauman kan göra med dem som det inte lika ofta gör med normalkänsliga.

Men jag tror att vi allmänt mer bör se starka reaktioner på starka djupgående upplevelser av sorg och förlust och svåra påfrestningar, som framkallar naturligt uppkomna existentiella tankar, som mer naturliga än om de uteblir, förträngs eller förminskas.

 

När jag växte upp fanns det i vårt lilla samhälle en man som hette Kalle och som jag beundrade och tyckte mycket om honom för han var snäll, trygg och alltid vänlig. Kalle var född i vårt samhälle men valde tidigt att dra sig tillbaka i en husvagn i skogen där han kunde leva efter sina villkor och ta sina promenader i skogen och till sjön. Kalle valde bort  det större sociala sammanhanget och det som vi andra ofta betraktar som ett ”normalt” liv med familj och givna yttre omständigheter. Men han var så uppenbart en harmonisk person  och nöjd med sitt liv och sitt val.

Kalle hade en sån vacker och klok blick och visste så mycket tyckte jag alltid. Honom kunde man fråga om nästan allt och han hade svar och han var vis och annorlunda på det för mig allra bästa sättet. Han var ett så kallat ”original” men respekterad av alla. Han gick bort långt från sin kära fågelsång och den klara skogsbäck där han tvättade sig varje dag året runt. Och han slöt sina ögon inför evigheten utom synhåll från sitt älskad bo utanför vårt samhälle, och somnade in efter en tids sjukdom på det sjukhem där jag jobbade. 

Jag är säker på att Kalle stod andevärldens kunskapskälla nära och att han hade sitt tydliga uppdrag att använda den gåvan. Han var en sån människa som om av de som inte kände honom och utan en vidare förståelse, skulle kunnat personifierat som ”The fool on the hill”. Kalle var en  annorlunda, men klok man för vilken ett vanligt liv med allt vad det kräver av förväntningar var omöjligt för honom, det förstod jag. En vis och ibland ganska tystlåten person som hade mycket att säga till världen. Ljus och tacksamhet över hans minne och vad han kom att betyda för mig!

Och tack till Beatles och all annan 60 -talsmusik! Och för min härliga ungdomstid som var det allra första, ganska svåra, men oerhört lärorika inträdesprovet i mitt kolorerade liv – för jag klarade det och gick mot min förmodan faktiskt vidare till nästa klass…!

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 Comments

  1. Tack för dina klokheter och din kunskap! Visst är det precis som du skriver, en hårfin gräns mellan galenskap och geni.
    Och tack Beatles för att ni förgyllde min ungdomstid också, även om Hepstars kom på första plats för min del.
    Kram

    • Du må tro att jag gillade Hep Stars också! Minns flera konserter, eller uppträdanden som man sa på den tiden, med dom så
      härliga minnen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *