Jag har ända sen jag var ett, nog lite skrattretande, lillgammalt barn varit intresserad av människor och särskilt av dem som har en historia att berätta och på dem har jag många oförglömliga gånger lyssnat med vidöppna öron. Vi bär ju alla på en berättelse – en historia, men den ser olika ut, och har liksom olika färger och toner och är var och en sin egen särpräglade komposition
En särskild dragning har jag fortfarande till såna människor som vi allmänt och av gammal ovana, lite slarvigt kallar “original” ( vi är ju alla såna, och alls inga kopior…) och som av olika skäl hållit fast vid SITT sanna jag och SIN kärna och som inte alltid utan problem gått mot normens ström. Jag fascineras av såna livshistorier eftersom jag har upplevt att många orädda, kompromisslösa normbrytare står, inte bara sitt autentiska oförställda Jag, utan också själen och det allmänna själsliga fältets energier nära, nästan kind mot kind skulle jag vilja säga.
Det verkar som om de faktiskt inte KAN leva det där vanliga fyrkantiga förutsägbara livet som i mångas ögon tyvärr, tycks legitimera en människa – som människa. Och jag kan förstå att varje social kompromiss kan bli ett skav i själen, och att vem som helst med den här naturen väljer att efter sin förmåga dra sig undan det offentliga livets brus, och insyn och de krav och förväntningar som följer med det.
Själv har jag länge närt en dröm i mig om att få fara ut bland alla de marginaliserade och av liv och hård verklighet såriga människor som ofta lever på gator och torg. De som inte sällan bär på så många, av världen ohörda och ännu oförlösta livsberättelser, och som om de fick bli berättade… skulle kunna känner jag, bli till guld för alla inkännande medmänniskor med empatiskt lyssnande öron och få spridning!
Och ATT bli sedda och få berätta kan ge människor i permanent utanförskap den UPPRÄTTELSE som de så väl förtjänar, men sorgligt nog alldeles för sällan får under sina liv. Och tänk att få bidra till det…!
Under mitt nästan 30 -åriga yrkesliv bland äldre och sjuka och i de dystra utmarkerna bland de sårade förlorarna i livet har jag också i andra sammanhang, definitivt… haft mina allra finaste, starkaste och mest meningsfulla möten och samtal, hittills i mitt liv! Och evig är min tacksamhet för det, och för den personliga insikt och kunskap som fått mig att tro, att det är när en människas utsida börja vissna och när som livslågan falnar som själen kommer närmare…. och upp till ytan och av en anledning!
Och vad är väl det, tänker jag…om inte ett tecken för en hjälpande hand och för en förberedelse på ett inträde i andevärldens stora ljusa salar där varje liv, varje människa och historia har samma värde…!
Men eftersom det kanske i det här livet inte blir läge för mig att ge mig ut på några “historie -lyssna – och upprättar -resor”, så vill jag med det här inlägget, istället med stor kärlek tillägna alla människor i det utanförskap där jag själv av mina skador hade kunnat hamna! Och till dem vars livslåga som under både kroppsliga och själsliga plågor falnat och stillnat allt mer, som jag mött och kanske kommer att möta fortsatt på livets väg! Jag vill ta er alla i min famn och visa er för världen och tacka er för era liv och för vad ni har givit mig av kärlek och lärdom!
