I jobbet bland sjuka och gamla och bland marker av utanförskap har jag haft mina ”all time best” och starkaste möten med människor, och tror att när det yttre börjar vissna så kommer själen närmare och upp till ytan av en människa

Jag har ända sen jag var ett, nog lite skrattretande, lillgammalt barn varit intresserad av människor och särskilt av dem som har en historia att berätta och på dem har jag många oförglömliga gånger lyssnat med vidöppna öron. Vi bär ju alla på en berättelse – en historia, men den ser olika ut, och har liksom olika färger och  toner och är var och en sin egen särpräglade komposition.

 

 

En särskild dragning har jag fortfarande till såna människor som vi allmänt och av gammal ovana, lite slarvigt kallar ”original” ( vi är ju alla såna, och alls inga kopior…) och som av olika skäl hållit fast vid SITT sanna jag och SIN kärna och som inte alltid utan problem gått mot normens ström. Jag fascineras av såna livshistorier eftersom jag har upplevt att många orädda, kompromisslösa normbrytare står, inte bara sitt autentiska oförställda Jag, utan också själen och det allmänna själsliga fältets energier nära, nästan kind mot kind skulle jag vilja säga.

Det verkar som om de faktiskt inte KAN leva det där vanliga fyrkantiga förutsägbara livet som i mångas ögon  tyvärr, tycks legitimera en människa – som människa. Och jag kan förstå att varje social kompromiss kan bli ett skav i själen, och att vem som helst med den här naturen, väljer att efter sin förmåga dra sig undan det offentliga livets brus, och insyn och de krav och förväntningar som följer med det.

Själv har jag länge närt en dröm i mig om att få fara ut bland alla de marginaliserade och av liv och hård verklighet såriga människor som ofta lever på gator och torg. De som inte sällan bär på så många, av världen ohörda och ännu oförlösta livsberättelser, och som om de fick bli berättade, skulle kunna känner jag, bli till guld för alla inkännande medmänniskor med empatiskt lyssnande öron och få spridning! Och ATT bli sedda och få berätta kan ge människor i permanent utanförskap den UPPRÄTTELSE som de så väl förtjänar, men sorgligt nog alldeles för sällan får under sina liv. Och tänk att få bidra till det…!

 

 

 

Under mitt nästan 30 -åriga yrkesliv bland äldre och sjuka och i de dystra utmarkerna bland de sårade förlorarna i livet har jag också i andra sammanhang, definitivt haft mina allra finaste, starkaste och mest meningsfulla möten och samtal, hittills i mitt liv! Och evig är min tacksamhet för det, och för den personliga insikt och kunskap som fått mig att tro, att det är när en människas utsida börja vissna och när som livslågan falnar som själen kommer närmare…. och upp till ytan och av en anledning!

Och vad är väl det, tänker jag…om inte ett tecken för en hjälpande hand och för en förberedelse på ett inträde i andevärldens stora ljusa salar där varje liv, varje människa och historia har samma värde…!

 

Men eftersom det kanske i det här livet inte blir läge för mig att ge mig ut på några  ”historie -lyssna – och upprättar -resor”,  så vill jag  med det här inlägget, istället med stor kärlek tillägna alla människor i  det utanförskap där jag själv av mina skador hade kunnat hamna! Och till dem vars livslåga som under både kroppsliga och själsliga plågor falnat och stillnat allt mer, som jag mött och kanske kommer att möta fortsatt på livets väg! Jag vill ta er alla i min famn och visa er för världen och tacka er för era liv och för vad ni har givit mig av kärlek och lärdom!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

8 Comments

  1. Vackert det du skriver – jag är också väldigt intresserad av människan ❤️❤️

    • Tack för du läst Kerstin! Ja, människointresset är verkligen en gåva och jag kan tydligt märka den hos dig också.
      Kram till dig!

  2. Jag tänker med värme på ” originalen” i vår barndom !! Kalle ” Löve” och ” Torsten Knäpp” Vilka intressanta personer!! Tänk om fler kunde leva som de gjorde, lite friare och jag tror de mådde ganska bra!!

    • Jag med, Elisabeth! Tänker ganska ofta på vår barndoms snälla, fina ”original” Kalle och Torsten och andra underbara personer som
      påverkade mig positivt, för livet. Tack, verkligen tack, till dom! Och till dig, tack igen för den barndom som vi delade,
      för alla soliga dagar med lek och skoj, för vintriga upptåg och äventyr och för både glädje och allvar – för livet som det var då!
      Och för den idyll vårt Målilla var vid den tiden, Kram till dig!

  3. Fanns mycket insikt där. Minns när s.k luffare kom på besök ibland. De fick sitta på en stol innanför köksdörren, för dom hade löss. Och, så klart, visst hade dom löss! Men vad mycket roligt dom hade att berätta. Dåtidens ”skvallerkärringar”, kanske. Men original var dom så klart. Och det är väl alla, om vi får vara dom vi är.

    • Tack för du läst Inga! Jag minns inga luffare från min barndom i Småland, men däremot skärslipare som for omkring med sina slipapparater
      på sina cyklar.Kram till dig!

  4. Så sant är mycket spännande med äldre folk ! Jag med sån sort. Prata i för går om just det här ämnet allmänt. Jag ger uppmärksamhet tar mig tid. När deras själ skriker efter behovet! När jag är ute. Det är inte lustigt att värden blir mer infekterad en innan. . Gjordern är på väg gå under tyvärr. Men under tiden mens man lever i elndets värd. Så kan man göra vad man kan i både osynliga box vägen. Och hemska verkligheten. Blir farligare för var dag tyvärr. Synlighet så här års. Utan tro hopp så kan man lika gärna dö annars. Så resonerar jag. Gud välsignelse att vi är några av den goda sorten! Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *