Jag råkar, som nog en hel del andra människor, vara född med en introvert sida som kräver att jag med jämna mellanrum behöver vila upp mig i famnen av lite kravlös egen -tid. För annars kan jag lätt få känslan av att jag håller på att brinna upp… och då kan jag ibland vara så mentalt tömd och känslomässigt uttorkad att det är konstigt att det inte ryker ur öronen på mig hihi….
Men… jag har också (för att komplicera det hela) motsatsen i mig i form av en ganska stor och lättöppnad social verktygslåda. Och den öppnade jag tidigt och gjorde som min egen mamma som var en riktig naturbegåvning när det gällde människor och sociala kontakter. Och ner i den symboliska lådan bland verktygen dök jag och trivdes som fisken i vattnet! Det var så spännande och roligt att med deras hjälp komma i kontakt med människor för jag gillade helt enkelt att prata med andra människor i alla åldrar. Det gjorde nämligen världen större och betydligt mer begriplig för en lite allvarlig drömmerska som jag, som gärna lättade från marken och närmade mig det blå.
Men allt som är stort och för någon lättillgängligt, vad det än gäller, behöver inte alltid vara enbart bra, det har jag märkt många gånger i mitt liv när det gäller att kunna vara social och uppmärksam. Och är man som jag då också högkänslig och har lätt för att ta in andra människors tankar och känslor och en massa, ofta osorterad onödig energi, då får man vackert finna sig i att kalkylera med risken att bli FÖR generös med sin egna energier…!
Genom att man kanske “tycker synd” om någon som inte riktigt får plats i en gemenskap, eller som är blyg eller osäker och som behöver få sin rättmätiga uppmärksamhet och hjälp att ta sitt fulla utrymme i livet eller i ett samtalsrum. För i såna sammanhang är jag typ ” förste man på plats” för att jag göra en räddningsinsats hihi…!
Och så de där situationerna när man känner in en dålig, eller kanske bara en lite spänd, oförlöst stämning. Det är då – precis… som jag av gammal ohejdad vana dyker direkt ner bland mina sociala redskap och hjärtans gärna tar på mig rollen som social isbryterska och vill “rädda” och ge luft till ett kanske lite syrefattig socialt sammanhang.
Jag går igång på att praktisera hjälparbetare i den här “branschen” och får inte sällan gåshud av välbehag när jag kan bidra till att människor blir sedda och uppmärksammade på det sätt som jag tror/ känner att de själva önskar, och där prickar jag av nån anledning ofta rätt. Och det är så roligt när jag ibland kan få någon mer avslappnad och känner att “i det här rummet är ingen utanför – här jobbar vi på samma nivå!”
Jag är för den skull minsann inte det minsta mer ädel eller bättre än någon annan. Men lider av den svagheten att jag nästan varje dag känner att jag på nytt måste kvalificera mig värdig att “söka tjänsten som världsförbättrare” hihi…! Och det för att jag ska hålla andra på gott humör, inte göra nån ledsen och för att ingen ska bli arg eller besviken på mig. För det har jag svårt att klara och särskilt när det gäller människor som jag har investerat känslor i.
Den här mer bräckliga, sårbara sidan av mig själv tycker jag inte jättemycket om och verkligen INTE när den tar sig för stora proportioner. För då blir den lätt lite patetisk och snuddar i sin ytterlighet vid ett gammalt Jesuskomplex i mig som absolut grundlades under barndomen, i en lillgammal liten flicka som längtade efter villkorslös kärlek från vuxenvärlden och som ville bli sedd. Och det här tror jag att ganska många kan känna igen , för det är ju både mänskligt och djupt förståeligt.
För i mitt barndomshem var det magert med den varan, då min föräldrar oftast hade fullt upp med sig själva och sin dysfunktionella relation, i det som skulle vara ett äktenskap. Och då upptäckte jag att man kunde göra sig FÖRTJÄNT av kärlek och uppmärksamhet, genom att spela pajas och liksom glömma bort sig själv och sina egna behov. Istället inrikta sig på andras och att med viljestyrka vänja sig vid att kunna balansera på gränsen till självutplåning och vara SNÄLL, TÅLIG och DUKTIG…. Men genom det skaffade jag mig faktiskt också de allra första och vassaste sociala – och känslomässiga redskapen.
Men det händer än i dag snart 70 år fyllda, att jag vill för mycket och tar i så byxorna nästan spricker med min sociala isbrytare och att jag jobbar med verktygslådan så jag ÖVERANVÄNDER den. Det scenariot blir oftast bra för andra, och det är gott nog, men själv tömmer jag då gärna alla batterier och kör typ, slut på mig själv. Det där får man se upp med och jag brukar tänka att jag ju faktiskt inte skrivit på nåt livsvarigt avtal som “socialt ansvarig” vad jag vet, haha…! Jag är bara så dumt och fånigt självutnämnd och ger ibland också till dem som inte bett att få. Och i det ligger säkert något som kan förklaras psykologiskt.
Just i dag har jag efter en fin och härlig samvaro med trevliga människor, men med faktiskt lite dålig batterinivå, något som jag brukar kalla “social baksmälla” för jag kände att jag ville ge mitt bästa. Men jag är också så skönt fylld av tacksamhet och av den särskilda glädje som bara ett gott sällskap med vänliga, goa människor ger till hjärtat.
Men det gäller att ta vara på sina gåvor och förtjänster och sköta om utrustningar och verktyg, och det gör man ibland genom att INTE använda dem utan bruka dem med måtta och inte drunkna i sin egen välvilja. Och fram för allt, genom att då och då ta av sig sin Moder Theresa – uniform och hänga ut den på vädring så den får lite luft och välförtjänt egen -tid ! För LAGOM är ändå alltid bäst !
