Det där med att överanvända sin sociala verktygslåda som jag gör då och då…!

Jag råkar vara född med en ganska stor social verktygslåda och den öppnade jag tidigt  och gjorde som min egen mamma som var en riktig naturbegåvning när det gällde människor och sociala kontakter. Ner i den symboliska lådan bland verktygen – redskapen dök jag och trivdes som fisken i vattnet! Det var så spännande och roligt att med deras hjälp komma i kontakt med människor, för jag gillade helt enkelt att prata med andra, det gjorde världen större och betydligt mer begriplig, för en egentligen lite inåtvänd drömmare som jag, som gärna lättade från marken och närmade mig det blå.

Men allt som är stort och för någon lättillgängligt, vad det än gäller, behöver inte alltid vara enbart bra, det har jag märkt många gånger i mitt liv när det gäller att kunna vara social och uppmärksam. Och är man som jag då också högkänslig och har lätt för att ta in andra människors tankar och känslor och en massa, ofta osorterad energi, då får man vackert finna sig i att kalkylera med risken att bli för generös med sin egna energier. Genom att man  kanske “tycker synd” om nån som inte riktigt får plats i en gemenskap, eller som är blyg eller osäker och behöver få sin rättmätiga uppmärksamhet och hjälp att ta sitt fulla utrymme  i livet eller i ett samtalsrum.

Och så de där situationerna när man känner in en dålig, eller kanske bara en lite spänd, oförlöst stämning. Det är då – precis då, som jag av gammal ohejdad vana dyker direkt ner bland mina sociala verktyg och hjärtans gärna tar på mig rollen som social isbrytare och vill “rädda” och ge luft till  till ett syrefattig socialt sammanhang.

Jag går igång på att praktisera hjälparbetare i den här “branschen”och får inte sällan gåshud av välbehag när jag kan bidra till att människor blir sedda och uppmärksammade på det sätt som  jag tror/ känner, att de själva önskar, och där prickar jag av nån anledning ofta rätt. Och  det är så roligt när jag ibland bjuder på mig själv och kan få nån annan mer avslappnad och känner att “i det här rummet är ingen utanför och här jobbar vi på samma nivå!”

Jag är för den skull minsann inte det minsta mer ädel eller bättre än nån annan, men lider av den svagheten att jag varje dag på nytt, måste kvalificera mig värdig att “söka tjänsten som världsförbättrare”…haha!. För att hålla andra på gott humör inte göra nån ledsen, och för att ingen ska bli arg eller besviken på mig, för det har jag svårt att klara det när det gäller människor som jag har investerat känslor i.

Den här mer bräckliga, sårbara sidan i mig själv tycker jag inte jättemycket om, och verkligen INTE när den tar sig för stora proportioner. Då blir den blir patetisk och snuddar i sin ytterlighet vid ett gammalt Jesuskomplex som skapades i mig under barndomen, i en lillgammal liten flicka som längtade efter villkorslös kärlek från vuxenvärlden.

Men det var ofta magert med den varan och då upptäckte jag att man kunde göra sig FÖRTJÄNT av kärlek och uppmärksamhet, genom att spela pajas eller att liksom glömma bort sig själv och sina egna behov. Istället inrikta sig på andras, och att med viljestyrka vänja sig vid att kunna balansera på gränsen till självutplåning och vara SNÄLL, TÅLIG och DUKTIG…. Men genom det skaffade jag mig faktiskt också de allra första och vassaste sociala –  och känslomässiga redskapen…

Men det händer att jag vill för mycket och tar i så byxorna nästan spricker med min sociala isbrytare, och att jobbar med verktygslådan så jag ÖVERANVÄNDER den… Det scenariot blir oftast bra för andra, och det är gott nog, men själv tömmer jag då alla batterier och kör typ, slut på mig själv. Det där får man se upp med, och jag brukar tänka att jag ju faktiskt inte skrivit på nåt livsvarigt avtal som “socialt ansvarig” vad jag vet, haha…! Jag är bara så dumt och fånigt självutnämnd...

Just i dag denna skoningslöst, heta sommardag har jag efter en fin och härlig samvaro med trevliga människor, faktiskt lite dålig batterinivå och något som jag brukar kalla “social baksmälla.” För jag kände att jag ville ge mitt bästa när vi bjöd på middag i går. Men jag är också skönt fylld av tacksamhet och den särskilda glädje som bara ett gott sällskap med trevliga, vänliga människor ger till hjärtat.

Men det gäller att ta vara sina gåvor och förtjänster och sköta om sina olika utrustningar och verktyg, och det gör man bland annat på ett bra sätt genom att INTE överanvända dem och genom att inte drunkna i sin egen välvilja. Och genom att då och då ta av sig sin Moder Theresa – uniform och hänga ut den på vädring! För LAGOM är alltid bäst !

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 Comments

  1. Så kloka tankar❤ känner igen mycket av det du skriver men har lärt mig använda mig av balans… jag glömde ofta bort mig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *