I mitt kroppsspråk och i min historia finns inga kindpussar, därför blir jag ibland obekväm och gör bort mig varje gång det händer haha…!

I mitt ”nya” liv har jag under mer än tjugo härliga saltstänkta somrar på Timmernabben, där vi bor, fått träffa min mans kusiner som tillbringat sin barndoms somrar här och som  sen länge flera av dem har sommarhus på ”Nabben” . Det har alltid varit roligt att  träffas, men i början lite ”darrigt faktiskt…” För vi har nämligen så helt olika social – och kulturell bakgrund. Men att de är ganska mycket äldre än jag gör inte det minsta och flera av dem har intressanta liv  bakom sig och mycket spännande men för mig främmande att berätta.

Det här är mycket vänliga, omtänksamma och trevliga personer som råkar vara högutbildade och som efter ganska högpresterande yrkesliv nu de allra flesta av dem, verkar fortsätta leva samma trygga och  privilegierade, till synes bekymmersfria liv och det är så roligt att de fortfarande är så friska och aktiva på många sätt.

Trots så många somrar som passerat så kan jag ändå bli lite nervös när det blir dags för de sen länge traditionella, årliga kusinträffarna där tyvärr, så sorgligt skaran decimerats på senare år… De första åren körde jag på mer än 100 % för att få till den absolut ”perfekta” kvällen med den ”perfekta” maten och det ”perfekta” festkonceptet. Helt slut satt jag sen där vid bordet inte utan svettig panna och spände mig så axlarna var vid öronen…

VARFÖR? Jo, det ska jag villigt erkänna, för att jag var yngre och betydligt dummare och mer osäker än nu. Och jag ville bara DUGA och leva upp till det jag trodde var kusinernas förväntningar på mig –  Jans nya fru, denna främmande, lite originella människa, från det mörkaste av det småländska inlandet, som plötsligt uppenbarade sig efter 34 år av förutvarande hustru – kontinuitet hos kusinen Jan..! Men sånt händer också i de bästa familjer, för livet följer som alltid sin plan och sitt högsta syfte, hur konstigt det än kan se ut!

Det skulle visa sig att jag oroade  mig i onödan och nog skulle kunnat släppa ner axlarna lång tidigare än jag sen verkligen gjorde efter några år och med en större mognad. För ju tryggare jag blev i mitt nya liv desto säkrare blev jag och la då ner det värsta sociala ”beställningsarbetet” och landade skönt i mig själv och den rätta Ann. Och tänk att det blev riktigt bra och numera struntar jag i att lägga lock på mina uttryck och mitt sätt att vara, fast jag ibland ser ett och annat höjt välplockat ögonbryn och till och med, i sällsynta fall,  en liiiite socio – kulturell – överlägsen min… men det tar jag inte illa upp av för jag vet att det inte är illa menat utan kanske mer ett naturligt uttryck för den naturliga instinkten inför det främmande som man inte riktigt känner igen från de egna leden. För sånt kan skaka om i de tryggaste kretsar innan det sätter sig och finner sin plats i människors acceptans,

Det är alltid trevlig stämning och många skratt när vi träffas och jag är glad och trivs med att att få se Jan och hans kusiner tillsammans ,och höra om deras gamla, fina sommarminnen och om många roligheter, och jag är tacksam för varje sommar som vi kan träffas på nytt.

Men det går fortfarande ändå inte att bortse från att jag kommer från helt annan värld och har en annan bakgrund och historia, det kan man verkligen säga… Men jag har inga problem med samtal och diskussioner och jag känner mig inte längre det minsta underlägsen som jag dumt nog gjorde i början, för då var kulturkrocken uppenbar och jag var fortfarande lite tilltufsad av livet.

Det är övervägande positivt och lärorikt på flera plan att lära känna människor som man kanske inte till alla delar, och ibland inte alls faktiskt… kan känna igen eller spegla sig i. Men det visar sig nästan alltid att vi, trots många upplevda olikheter ändå har en gemensam botten i det stora allmänmänskliga fundament som så sympatiskt inte GÖR skillnad på oss människor…!

Min spontanitet och min närhet till känslor fick jag lite lägga band på när jag märkte att det inte var riktigt rumsrent, och att bjuda på sig själv och tala om sårbarhet och liknande visade sig inte heller vara ett önskvärt middagsinslag. Och roliga återgivningar ur verkliga livet, som jag alltid varit van från mitt ”gamla” liv, var inte heller nåt som applåderades eller som man gärna bjöd på, det förstod jag snart och rättade mig en del efter det…

 

En sak blir tydlig och lite besvärlig i det här mötet mellan ”två världar” och det är den situationskomik som uppstår när jag vid våra bjudningar är i hälsnings – fasen och då det är dags för en del kindpussar…haha!

De hör till saken att de här välmenande människorna är liksom födda in i den här sirligheten och är uppväxta med kindpussar och mycket artighet och en hel del sociala koder och det går i generationer. Jag uppskattar verkligen det, men…

Själv är jag kommen från det ”fasta handslagets- de lite distanserade ryggdunkningarnas och –  de mer sällsynta, lite generade, blyga kramarnas”- folk och mitt kroppsminne känner liksom inte riktigt igen en elegant kindpuss…. tyvärr, och kan nog därför inte heller till fullo uppskatta den, tyvärr…

I det kroppsspråk som mycket utgår från från vårt kroppsminne och från allt det vi på på gott och ont erfarit sitter också vår socio- kulturella historia och det språket är därför olika och ibland uppstår förutsägbara språkförbistringar i den här interaktionen, precis som i verbalspråket. Och då händer det att man låser sig för kroppen ”känner inte igen” saknar erfarenhet och förstår inte riktigt själva vitsen..

Då kan det pinsamma hända som för mig, att man drabbas av social kortslutning och, gör som INGEN annan,  och som en riktig virrepanna vänder huvudet fel… haha. Med den följden att den artige och väluppfostrade kindpuss- givaren då oavsiktligt missar själva målet, om det så bara är luften, och liksom kommer av sig och under några spända ögonblick då får konturen av ett frågetecken…!

Men en sån fadäs är snart glömd efter ett par glas gott och mulligt rödvin som gifter sig bra med en ”redit” bra middagsrätt, och vid kaffet har den skammens rodnad faktiskt lagt sig. Och jag kan varje gång skratta ordentligt åt det här med hur främmande och nästan omöjligt man kan känna inför vissa djupt sittande umgängesmönster som man inte är van vid från början.

Och det är verkligen så, att det i mitt  kroppsminne och i mitt kroppsspråk egentligen inte finns något ord för kindpussar och uttrycket finns inte i min historia. Därför blir jag ofta obekväm och gör bort mig varje gång det händer…!

Men skam den som ger sig….man kanske ändå till slut lär sig…haha!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 Comments

  1. Hihihi!!!!! Jag känner igen mej själv Ann när det kommer till kindpussar, fast jag är vann vid dem , men de blir lite galet änndå med huvudet😂
    Ha de gott!!!!!🤗

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *