Under perioder i mitt liv har jag som jag förut berättat fått olika meningar, ord och känslor till mig drömmar, och i det spännande gränslandet mellan sömn och vaka, och där och då som jag bäst kan nå ett meditativt tillstånd. Allt ifrån flera fullständiga namn, både kvinnonamn och mansnamn, som jag inte har känt igen som kopplat till mig eller min familj i det här livet har jag presenterats för mig. Jag har skrivit ner dem och tar ibland fram mina papper och läser namnen och meningarna på nytt, och jag tycker det är intressant och ganska fascinerande att man kan få sånt till sig. Men att den här sortens budskap vid tillfället när man får det, sällan har någon ytterligare kompletterande information utan lämnar många frågetecken efter sig, funderade jag länge på men med åren har jag hittat min tolkning av det.
Jag har lärt mig det att man helst bör vara helt nollställd och utan förväntningar på vare sig svårbegripliga eller mer lättfattliga budskap från andevärldens kommunikationsteam. Bara helt förutsättningslöst tacka och ta emot det som kan förstås nu eller de andliga tilltal som behöver mer tid och eftertanke, och som ännu inte har nått sin rätta tidpunkt för att rätt förstås och uppfattas.
Det som är lite av vissa mediala kanalers signum i sin meddelandeform tycks vara ett äldre språkbruk ofta med i en lite stramare högtidlig form. Jag fick verkligen rysningar över det i början eftersom jag av någon anledning väldigt länge älskat gamla fina kärnfulla ord och ett mer gammelmodigt språk.
Men något som jag, kanske lite naivt, undrat över är varför den andliga kommunikationen mer sällan är direkt, “spot on”eller tydlig, och varför den omges av en viss mystik och dubbeltydighet…?
Jag minns en mening som jag en tidig morgon i gryningen fick till mig i huvudet, jag såg den löpa fram som på en vanlig textremsa på en film och den sa mig följande: ” Vi ses i rummet utanför rummet”. Jag förstod då absolut inget av det här kortfattade för mig kryptiska meddelandet. Det enda jag kunde spekulera fram som förklaringsmodell var att jag kanske skulle var mer i ett rum bredvid det jag då oftast var i när jag skrev eller läste eller gjorde mina misslyckade meditationsförsök. Jag skriver “misslyckade”eftersom jag då, liksom nu, har så svårt att släppa mina tankar och bara var i min andning och bli kompis med meditationen.
Alltså gjorde jag en mer bokstavlig, lite för snabb och inte särskild intuitiv tolkning av den här meningen och i den här tron blev den under några år liggande nedskriven i sällskap med annat nedskrivet och sparat.
Med tiden trillade en del stora polletter ner i mig och vad gäller det där med att andebudskap ofta är lite luddiga och diffusa så har jag utgått ifrån det, att allt som kommer i vår väg, in i våra sinnen och hjärnor och alldeles oavsett om det kommer i verkliga livet, rent konkret och hållfast, eller via en andlig kanal, så är det förstås som alltid en del av den stora allomfattande ritningen, och den planen vill vårt högsta bästa i det längre perspektivet för att våra kunskaper ska fastna i oss, bära frukt och alstra hållbara kunskaper.
Därför behöver vi nog inte alls förstå helheten, inte ens “delheten” eller själva syftet med vad vi får till oss från de andliga teamen. Och att vi inte “fattar något” eller undrar varför de inte alltid går rakt på sak, det tror jag är en betydande kunskap i sig: Att odla och förstå tålamodets vinster, och kanske att gärna ” gå och grunna” och nå längre in i de kanske lite bortglömda och försummade rummen i sitt eget medvetande. Allt SKA säkert inte vara glasklart eller fullt fattbart med en gång. Var sak har sin tid och mognadstiden är olika hos olika människor och utifrån det kommer kunskaper, visdomar till oss helt, eller i portioner, precis när det är dags och när jordmånen är som allra bäst…!
Det särskilda språket, ordföljd och ordval har jag också tänkt på och jag tror att eftersom andevärldens sfärer” är allt, har allt som finns nu har funnits och kommer att finnas,” så blir det språk som vi tilltalas med en översättning från det telepatiska andliga språket och ibland lite främmande och som en något haltande språkmix som väcker respekt. Kanske också för att det ska väcka vår fulla uppmärksamhet, stärka vår perception och skärpa våra sinnen… Och den högtidliga gammeldags tonen förstärker, i alla fall för mig, känslan för evighetsperspektivet och för det oförstörbara.
Det gick en tid, säkert av en anledning… innan jag förstod budskapet om”rummet bredvid…” och släppte den blockeringen av den bokstavliga översättningen,och en annan tolkning stod då klar för mig: ” Vi träffas i rummet bredvid rummet”var, kände jag, en uppmaning att fortsätta mina meditationer i någon form, för de var viktiga för mig…!
Men som sagt att tolka andevärldens är för mig inte alltid nödvändigt, men att reservationslöst och utan förbehåll ta emot och tacka för det man får! För det tror jag välsignar själva syftet, det syfte som vi varken kan eller behöver känna till…! Bara känna tillit….
