På ålderns höst i livets skymning och när det blåser kring öronen i allmänhet kan det hända att en och annan”tro – fattig “pragmatiker blir religiös, och det är fattbart….

En del människor tycks tidigt i livet få typ som en riktigt schyst mössa på huvudet med en inbyggd GPS som visar till den okända ort där material och rätt näring finns för att hålla den inre teosofiska monologen med sig själv vid liv. Andra har den här sinnrika huvudbonaden så uppenbart på plats redan vid födseln, och de här barnen är ofta lite lillgamla och har ett imponerande väl utvecklat vuxenspråk

Den här “extrautrustningen” som nog är en garant för total öppenhet mot universums rymder, verkar kunna både sudda ut existentiella frågetecken och resa nya, och ibland förut inte ställda… Och utan att låta sig hindras av om det är “normalt” är läge just då, konfronterar en sån här person ibland dagligen de stora och eviga frågorna som kretsar kring:

VEM, HUR,VAR, NÄR OCH VARFÖR…?

Vi har alla olika syn på Varandets villkor och på liv och död och vad som eventuellt kommer efter. Och medan någon sätter sin tillit till Buddha eller tror på Gud, så lägger en annan sitt hopp i att det faktiskt ett för den människan odefinierat namnlöst NÅGOT  möter upp efter att man tagit sitt sista andetag och att allt ändå inte tar slut… Och jag tycker att det här ämnet är något av det mest intressanta som finns att diskutera för vi har alla så olika tankar när det kommer till andlig tro – och tillit.

Jag hade mina första riktigt stora sorg i livet när jag som barn först, miste min första hund och senare min älskade gammel -mormor, och  då på riktigt förstod att livet är ändligt och att vi en gång, utan att veta när… måste skiljas från varandra. Jag  blev oerhört ledsen och kände ångest och minns att jag då tänkte att det måste väl ändå finnas någon däruppe i himlen som ser hur ledsen jag är nu, och undrade hur jag skulle kunna fortsätta leva och bli vuxen med den här sorgliga vissheten inom mig. Det här var mitt första medvetna “sök” då jag hamnade i det stora landskapet av de där frågorna som människan alltid har brottats med under alla tider.

Ganska snart hittade jag det andliga ankaret i mitt liv, av ganska konkreta skäl, och även om jag hade vissa tvivel och inkörningsproblem, och nog  först var lite “uppkäftig”, så framstod ändå Gud som ljuset och den högsta kraftens allomfattande kärlek  och det som kunde ge mig hopp inför liv och framtid. Och Gud har varit snäll mot mig och han har levererat…! Och så många svar på böner och desperata rop på hjälp för mig och andra har jag fått, att jag aldrig skulle kunna betvivla hens existens...! Jag skriver  för ovanligheten skull hen, för jag tror att Gud är en könslös varelse, och helt fri och oberoende av den applikationen…!

För mig så har en levande tro varit en nödvändighet, och att se mitt eget ansvar och inte överlåta det till den gudomliga kraften, att inte skylla ifrån mig på något “ovan där” när det går snett i mitt liv. Med levande tro menar jag att det måste finnas utrymme för både tvivel och ifrågasättande och en dynamik som tål och håller för det. Och jag är rädd för stagnation och för att sluta tänka själv.

 Och det har funnits dagar i mitt liv då jag har ropat högt efter en, som jag upplevt då, osynlig, icke närvarande Gud Men funnit att min uppgivenhet var den som  grumlade min blick, för det visade sig att han FAKTISKT fanns där bredvid mig, och jobbade på för högtryck, alldeles nära… Av det lärde jag mig en del om hur egot kan skapa tvivel, rädslor och blockeringar i livet och faktiskt göra en blind.

Jag vågar påstå att varje människa, har ett mer eller mindre medvetet, nästan oavvisligt behov att tro på något, om man inte förtränger själva ändligheten av det PÅGÅENDE livet, något som inte ens den envisaste opponent vågar sig på som en hållbar teori.

Att tro och hänga upp sitt hopp på NÅGOT, hur det än ser ut och har för namn, förutsatt att det tjänar det goda, det tror jag betyder mer än vi själva kan överblicka. Och ibland kan den tron vara valet att inte tro och genom det skapa trygghet i den uppfattningen. Och det ska man alltid respektera för annars är man i direkt strid med kärleksbudskapet!

Så det intressanta, med att den mest inbitna “pålästa” ateist och vilken agnostiker som helst som sökt sig fram igenom det som man  inte kan veta något säkert om, inte så sällan på ålderns höst, eller i livet skymningsstund och i svåra stunder när det blåser kallt runt öronen, faktiskt KAN bli religiös… och se en tröst och mening med det. Kanske är det så enkelt att man är rädd att man inte är tillräckligt rustad inför slutet…

Och det är fattbart för mig, för jag skulle inte heller vilja släppa taget och hoppa ner mot en mark som jag inte vet något om… eller gå över en bro som jag inte vet om den bär eller brister. Och jag tror att det finns en direkt mening med att vi i kriser, under svårigheter och på äldre dar ofta aktualiserar ungdomens existentiella frågor på nytt, och vår syn på ett eventuellt efterliv, för då har vi öppna kanaler som bjuder in oss till samtal med oss själva. Och det blir ett bra sätt att ta tempen på sin tro eller icke – tro på ett liv efter detta!

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *