Då och då ser man någon som tydligt annonserar ett främlingskap till omvärlden och som liksom inte verkar ha checkat in i tillvaron.

Jag är den som sen väldigt länge, så att säga, varit medlem i  den av mig önskade klubben för “Den sanna MÅNGFALDENS  betydelse för mänskligheten”!

Och jag kan bli särskilt upprörd över när någon säger sig värna regnbågsperspektivet och rätten till att i alla bemärkelser få vara sitt rätta jag och sin absolut sanna kärna, men som ändå, inte så sällan visar otyglad intolerans mot detsamma och blir då motsägelsefullheten personifierad…

Då säger jag INTE nej till att ta en sansad diskussion med den personen, för jag vill gärna veta hur hon eller han tänker, och hur de får ihop det hela i konsekvensens namn…?

Det gör ibland ont i mitt  hjärta när jag tänker på att det finns, och alltid har funnits, människor som tvingats anpassa sig utifrån förväntningar från hårdför norm och rotad konvention. Känt sig tvungna att begå våld mot sig själva och sin egen natur för att “passa in” och få passera det trånga, sociala nålsögat, och för att kunna säkra sin överlevnad i det sociala rummet. Tänker på alla tårar som gråtits beroende på det övergreppet…

Och visst har vi alla mött de där personerna som tydligt annonserar sin distans till omgivningen och sitt främlingskap till den här världen, och som om man ser det förenklat, verkar som om de aldrig, på riktigt har checkat in i tillvaron? Och jag tänker att stora diktare och  konstnärer genom alla tider har haft en förförståelse och ett särskilt inkännande med de här människorna med sårbara själar. Och som Karin Boye säger i dikten “Du skall tacka”: “Du ska tacka dina Gudar om de gör all skam till din, för du får söka din tillflykt längre in…” Visst säger det så mycket om människan tillflyktsvägar!

Men som om de blir förstådda och och får möta respekt,  slipper den extra börda som många gånger förblindade “norm och – konvenansjägare” lägger på dem, så kan vi göra livet lättare för de som av olika anledningar har hög social – psykisk sårbarhet. Och som på olika sätt för att överleva måste få vända sig bort från exponeringen av många sinnesintryck och för dem påträngande, förvirrande och ibland obegripliga signaler från oss andra!

Jag kan tycka att vi i dag har blivit ganska “diagnosfixerade” vilket förutsägbart fått till följd att t.ex vissa sjukdomsdiagnoser och funktionsnedsättningar, som innebär extraordinära kunskaper inom specialområden och en hög mätbar intelligens, har en tendens att vara “finare” och mer accepterade.

Medan diagnoser som exempelvis Borderline där det finns en viss emotionell/ social instabilitet i symtombilden ligger lägre på rangskalan . Och det har jag problem med att “tugga i mig” , för det är rena fördomar och ett lättvindigt sätt att förhålla sig till sjuka människors lidanden som alltid är lika svåra och begränsande oavsett sjukdom eller funktionsnedsättning.

Och så ska man komma ihåg att vi alla har våra grundpersonligheter med ett spektrum av mer eller mindre typiska personlighetsdrag, och är man född blyg, lite reserverad och introvert så tror jag att det i ett extremt utåtriktade samhälle som vårt där den sociala kompetensen är nära nog allt, ofta ställer för dessa personer omänskliga krav. Och genom det tappar samhället många specialbegåvade, smarta personer med vissa sociala begränsningar, och det behöver inte alltid handla om en diagnos…

Vad jag särskilt tycker om är livets och den andliga världens fullständigt fenomenala sätt att hela tiden pröva oss genom att  i olika scenarier ta tempen på vår tolerans och våra fördomar, det är verkligen “learn by doing” och kunskapsinhämtning på hög nivå…!