Visst är det underbart att se “människan” i varandra och kunna förenas i det igenkännandet i våra möten…!

Det är som om majoriteten av oss liksom bara står och väntar på att få “tanka upp varandra” genom att vara glada och allmänt trevliga, vara sig själva och våga bjuda generöst på det i våra möten. Och en sån energipåfyllning, vare sig om man själv ger eller tar emot, är i alla fall för mig snudd på en oslagbar glädjekick…! En lyckligtvis mindre del,  en minoritet, sysslar med den “dirty business”som är motsatsen, att suga energi ur sin omgivning genom att inte alls bjuda på sig själva, istället vara gnälliga och ovänliga.  Men bakom allt ligger alltid något och når man den förståelsen så är det bra.

Det är ju i själva igenkännandet, när vi bottnar i det och kan spegla oss i varandra och ser att vi i flera väsentliga  betydelser är näst intill förvillande lika varandra, som vi ofta kastar våra masker och blir oss själva – på riktigt, och i såna stunder firar vi verkligen triumfer som sociala varelser!

Värre är det för de människor som inte naturligt har tillgången till det allmänmänskliga, till människan i sig själv, som tappat den förmågan på vägen eller så olyckligt föddes utan den. Eftersom de inte lika lätt kan känna igen sig själva i andra eller glädja sig över det breda mänskliga register som så många av oss delar och förfogar över tillsammans, och som merparten har sin hemhörighet och trygghet i.

Då och då träffar man på någon ur  den kategorin som håller hårt om de egenskaper som vi allmänt betraktar som uttryck för humant tänkande. Och inte sällan har de ett ganska tunt skal av skydd och försvar och verkar rädda för att vara mjuka och inkännande. Men det händer att det skalet ibland spricker och det är en sann ynnest att ibland få vara med om det.

Olika människor tar olika tid på sig att våga visa sitt rätta jag, sitt Själv och sin människa, och det är bra om man har gott om tid och tålamod, för då kan man bli riktigt positivt överraskad när en “hel” människa visar sig framför en och bjuder på alla sina egenskaper och begåvningar och visar upp sin “human -verktygslåda” .

På ett sätt, är för mig en väsentlig del av livets mening just att ha siktet inställt på att söka det humana och hitta människan i sina medvarelser hela tiden. Och att inte minst, jobba oupphörligen med att söka detsamma i sig själv på nytt hela tiden, och vidmakthålla människan i sig själv, för det ger en trygg garanti för att inte drunkna i sitt ego eller tappa sin emotionella, empatiska kompass. För gör man det så är man verkligt illa ute…!

Och visst är det underbart att  se “människan”  i varandra och förenas i det igenkännandet i våra möten och kunna konstatera att vi i grunden faktiskt är så lika..!

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *