Jag har lärt mig nu att inte alltid ta ut språnget i förväg och har slutat att idealisera det att alltid vara vara aktiv och mitt i ett skeende…!

Man borde bli bli klokare med åren och mer genomskåda de mindre bra vanor som man ibland bara låter tuffa på i sitt liv.  Men ålder och genomlevda dagar är naturligtvis ingen garanti för ett utvecklat förnuft eller ett bättre omdöme, det måste till en del andra välfungerande faktorer och här är några av de som hjälpt mig att revidera mina vanor och ovanor för att kunna se om jag borde göra mig av med ett och annat ”feltänk” och ”görfel”som inte gagnar vare sig hälsa eller sinnesfrid.

1 – Ta sig tid att verkligen se över sina mönster och beteenden i livet, den tiden kan bli en bra investering i sig själv och ge bra utdelning i Må Bra – hänseende!

2 – Hur mycket av det jag gör, och särskilt det som jag ofta och upprepat, gör jag egentligen för att det funkar bra för mig själv, eller gör jag det oreflekterat bara för att jag känner att det förväntas av mig…?

3 – Hur ofta överväger jag att förändra de mönster som ibland visat sig mindre fungerande, men avstår av ren bekvämlighet för att ”gamla vägval” känns tryggast och mest förutsägbara ?

4 – Hur beroende är jag av att smälta in och hur mycket påverkas jag av det normativa trycket?

Med de här frågorna som bakgrund och efter en historia av utmattningsdepression så kunde jag bättre medvetandegöra det faktum att jag så ofta i mitt liv och långt bak i min historia så ofta varit på väg in i nästa språng och i ett nytt skeende, och lurat mig själv att tro att det enbart är nåt bra och lite beundransvärt.

Vi lever i en tid då det är lätt att tappa bort sig själv och sina avsikter och önskningar om vad man egentligen vill göra med sitt liv. För att man inte alltid hinner tänka efter när man står där och redan har tagit språnget ut i nästa tanke, planering eller aktivitet och mentalt förhandsinställt sig på något för ”någots” egets skull… Och ibland blir det då fel, och till och med helt tokigt för att man dumt nog inte unnat sig utrymme för den ”ställtid”som vi nog alla behöver för att kunna göra bra och mer hållbara, vettiga val i livet.

Jag känner att jag varje gång som jag inte skapar lite utrymme för tanke och reflektion i det jag gör, faktiskt begår våld mot mig själv och det som är mitt genuina ”jag”. Och jag får direkt igenkännbara stressymtom i kroppen och psyket när jag se bedrägligt tror att jag till varje pris måste vara så förberedd och preparerad för det som ligger framför mig, och den vetskapen måste jag ta på allvar, det är mitt oavvisliga ansvar, för jag vill fortsätta leva och vara väsentligt frisk ännu några år…

Vi är många som alltför länge styrts av destruktiva vardagsmönster där press och stress  fått oss att nästan alltid stå med foten i nästa grej i livet. Och vi har blivit som galopphästar som står och bara frustar vid startgrinden inför nästa språng ut i ett nytt lopp på de ständiga händelsernas bana…

Och vad som är allvarligt med det är att vi otäckt fort, tror att det här är ett normaltillstånd, att det är så det måste få vara, och okejar det om och om igen, till dessa att kroppen börjar visa de symtom på det illamående som det själsliga och psyket måste ge uttryck för.

Och det tror jag är ett mycket tydligt tecken för att man då håller på att tappa kontakten med sin ”helhet” och då kan det bli liksom ett tomrum – ett ”hål”, inom en när man inte fortsätter att springa runt i den här stress -och – press – cirkusen. Och jag vill påstå att då är det läge att sätta ner foten och låta den stanna där under en god stunds självreflektion, ISTÄLLET för att direkt och per automatik kasta sig ut i nästa språng…. För man har ett fullgott människovärde också när man inte är ständigt sysselsatt eller högenergisk, och det är ingen mänsklig katastrof att ibland varken orka, kunna eller vilja – mer just då…!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *