En del människor jag mött har till fullo behärskat den svåra uppgiften att vara sanningssägare utan att såra

Att gå försiktigt fram med sanningar och klara, realistiska bilder utan vilseledande friseringar och förvirrande skönmålningar, är något som inte alla klarar av. Men dom som behärskar den balansgången och rör sig bland människor, och särskilt bland utsatta såna, har kommit på rätt plats i livet och förtjänar allas vår beundran!

Under ett enda ögonblick, kan ett förfluget ord eller den mening som inte först passerat filtret för inkännande och psykologisk tajming, såra och i värsta fall, krossa den människa man har framför sig. Och särskilt gäller det för en känslig sårbar person, det vet jag själv, för jag har ibland blivit sårad, om än inte krossad.

Själv är jag alltid noggrann med att gå försiktigt och eftertänksamt fram med sanningar när  jag behöver presentera en sån till någon medmänniska. Och jag tror faktiskt att jag oftast har lyckats ganska bra. Man får helt enkelt, som nästan alltid, börja hos sig själv och känna in hur man själv vill bli tilltalad och bemött i en sån situation, och så betyder ju alltid VEM det är man har framför sig, mest i den bedömningen.

Och ibland måste sanningen fram, om än oförvanskad, rå och omutbar. För verkligheten måste i vissa lägen få knacka på och avlägga visit hos oss precis som den är, och  se oss  oavvänt i ögonen och framföra sitt ärende. Då är det lika bra att öppna dörren och inte vända bort blicken, eller vända dövörat till, för det kan handla om en själv och om något som man kan behöva ta till sig, till förmån för sin egen”tillväxt” som människa. Och tar man då inte tillfället, så kan man nästan alltid kalkylera med att det här “gruset i maskineriet” i en själv, det stöter man ändå på nån gång, och det går sällan  i längden,  att med nån större framgång fly ifrån det.

 

Men det finns olika typer av sanningssägare och alla är, så att säga inte Guds  gåva till mänskligheten när det gäller den saken… Vissa är som jag ser det, som grova stålborstar i sin leverans av sanning. De tar i alldeles för mycket, lider ofta av ett permanent sanningskrav, och sanningar far ut från deras munnar i tid och otid utan att de kan känna in hur det landar i nån annan. Men det här kan hos en del ibland, och det ska man komma ihåg, bero på en kognitiv/ social funktionsnedsättning, och då kan det vara svårt att stoppa det hos sig själv. Men oavsett kan det här bli som om en stålborste personifierad gör sitt jobb, men går för hårt fram och repar och skadar andra mer än de gör nytta.

Motpolen är dom som är som typ, gammal hederlig pålitlig Svinto stålull. De lägger fram sin sanning eller konstruktiva kritik först efter moget övervägande, när det verkligen är läge, och är ärliga och uppriktiga. Men dom jobbar med Svinto-effekt och går mjukt och varsamt fram i mötet med människor, och har som ett symboliskt  förmildrande lödder runt orden, och interagerar utan att vare sig repa eller skada en människa …och når ändå tydligt fram med sin avsikt!

Och tänk sån skillnad det kan göra för en människa…! Fram för fler Svinto-människor, tycker jag!

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *