Att gå försiktigt fram med sanningar och klara realistiska bilder UTAN vilseledande friseringar och förvirrande skönmålningar är en talang som inte alla äger. Men de som behärskar den balansgången och rör sig bland människor och särskilt bland utsatta såna, har kommit på rätt plats i livet och förtjänar allas vår beundran!
För under ETT enda ögonblick kan ett förfluget ord eller den mening som inte först passerat filtret för inkännande och psykologisk tajming, såra och i värsta fall krossa den människa man har framför sig…!
Och särskilt gäller det för en känslig sårbar person, det vet jag själv, för jag har ibland blivit riktigt sårad, men lyckligtvis aldrig krossad.
Därför är jag alltid noggrann med att gå försiktigt fram med sanningar när jag själv behöver presentera en sån till någon medmänniska. Och jag tror faktiskt att jag oftast har lyckats ganska bra. Man får helt enkelt som nästan alltid, börja hos sig själv och känna in hur man själv vill bli tilltalad och bemött i en sån situation, och så betyder ju alltid VEM det är man har framför sig, mest i den bedömningen.
Och ibland MÅSTE sanningen fram, fast den är oförvanskad, rå och omutbar. För verkligheten måste i vissa lägen få knacka på och avlägga visit hos oss precis som den är, se oss oavvänt i ögonen och framföra sitt ärende.
Då är det lika bra att öppna dörren och inte vända bort blicken eller slå dövörat till, för det kan handla om en själv och om något man kan behöva ta till sig, till förmån för sin egen”tillväxt” som människa. Och tar man då inte tillfället, så kan man nästan alltid kalkylera med att det här “gruset i maskineriet” i en själv, det stöter man ändå på nån gång och det går sällan – i längden, att med nån större framgång fly ifrån det.
Men det finns olika typer av sanningssägare och alla är, så att säga inte Guds gåva till mänskligheten när det gäller den saken… Vissa är som jag ser det som grova stålborstar i sin leverans av sanning och har inga som helst problem med att punktera och göra ledsen någon som de har framför sig. Där emot kan del ur den kategorin själva vara noterbart lättkränkta och känsliga, vilket är ganska motsägande.
De här personerna tar i alldeles för mycket, lider ofta av ett permanent uppriktighetskrav, och sanningar far ut från deras munnar i tid och otid som stora grodor, utan att de kan känna in hur de landar i nån annan.
Men det här KAN hos en del människor och det ska man komma ihåg, bero på en kognitiv/ social funktionsnedsättning, och då kan det vara svårt och ibland omöjligt att stoppa det hos sig själv, och kan vara tvångsmässigt. Men oavsett det, kan det här BLI som om en personifierad stålborste gör sitt jobb, man går för hårt fram och repar och skadar andra mer än man gör nytta.
Motpolen är de som är av typen, gammal hederlig pålitlig Svinto stålull, och såna kan man lita på. De lägger fram sin sanning eller konstruktiva kritik först efter moget övervägande och när det verkligen är läge, och är ärliga och uppriktiga. Men jobbar med Svinto-effekt och går mjukt och varsamt fram i mötet med människor och har som ett symboliskt förmildrande lödder runt orden, och interagerar utan att vare sig repa eller skada en människa …och de når ändå tydligt fram med sin avsikt och gör sitt jobb!
Och tänk sån skillnad det kan göra för någon…! Fram för fler Svinto-människor, tycker jag!
