Trött i själen ont i kroppen… “vad är egentligen hönan och vad är ägget”, ibland har man faktiskt ingen som helst aning…”

Ibland vet man banne mig inte var problemet har uppstått, från början, då när det värker lika mycket i kroppen som i själen och när det bråkar i avdelningen för emotioner….

Fast jag har en i grunden ljus och positiv läggning så har den alltid också haft sällskap av ett visst mått av melankoli och ett inslag av ett ibland , ganska besvärande och jobbigt vemod. Men den ljusa, lätta tonen och det positiva grundackordet har lyckligtvis för det mesta, ändå segrat i mig och det har mången gång varit min räddning.

Att kropp och själ är tätt sammanlänkade det har jag känt och erfarit länge, och jag blir lika förvånad varje gång jag träffar på människor som hissar upp sina ögonbryn nästan upp i pannan… när man lyfter fram det här som ett oavvisligt faktum. Och ännu svårare är det med den minoritet som hävdar att det inte finns nån själ alls, att den är ett icke existerande begrepp i sitt varande. Och som ibland envist och inte utan ironi, påstår att allt det som är själsligt och psykiska, bara är flum och trams. Såna tillfällen känner jag verkligen att jag har mycket kvar att lära, och att jag nog behöver gymma mina tålamodsmuskler, väldigt mycket mer…

Ibland händer det saker i tillvaron som med omedelbar verkan aktiverar psykets och själens super-finkänsliga känselspröt, och återkopplar då, olika fort  hos olika människor, sitt sinnrika signalsystem till vårt cerebrala system och till vår kropps alla delar. Och får man då en rejäl huvudvärk, hjärtklappning eller blir bara så ledsen och trött, då vet man i regel vad orsaken är. Och då är kroppens, psykets och själens trio, och deras gemensamma jobb, så uppenbart och så tydligt!

  1. Och vem kan inte känna igen sig i såna dagar då man tror att man är en supermänniska och så överoptimistiskt drar igång flera större projekt på samma gäng, nästan. Man startar upp både städning och bakning, och del annat, som kräver den energi och kraft som man för dagen faktiskt inte har. Och det hade man upptäckt om man hade varit klok nog att känna efter innan…! När man sen inte når fram till själva målet, eller när resultatet inte blir så bra som man tänkt sig och ställt in sig på, för att kroppen just den dagen, av naturliga skäl,  då inte orkar….då händer det ganska ofelbart saker…!

Då  aktiverar inte sällan psyket och själen sitt larmsystem för att, som jag, tror sänka kroppens  energinivåer, för att spara den, och för att man ska lyssna på sin kropp, som då talar och ibland skriker högt till oss, för det finns en anledning till det! Men då är man ofta fast i sin känsla av “förlust över sig själv” och hör inte vad själ och psyke vill annonsera ut. Man blir istället låg och besviken och kan, och till och med börja koppla sitt “misslyckande” till andra gamla såna tillfällen då det gått fel och inte efter beräkningen. Och den känslan kan sakna både logik och relevans, för att det är just bara en känsloassociation…! Då kan man, i alla fall jag, bli lite uppgiven och få en barnslig, nästan oemotståndlig lust att “ge upp”, dra täcket över sitt allt mer grålockiga huvud och gömma sig för världen, man regredierar helt enkelt, och det kanske man förresten behöver göra då och då inte vet jag, haha….

Men ibland kan man inte alls säga varifrån ett lättare, typiskt psykosomatiskt vardagligt kroppsligt”illamående,”kommer ifrån, eller var en gnagande oro, en ilande ångest, eller ett stänk av depression har sin egentliga källa….det låter sig på inget vis spåras eller avslöjas .

Och då får man nog bara släppa den kontrollen tror jag, För det är nog inte meningen att man ska ha full koll på sambanden just de dagarna. I stället bara gilla läget som det är och lägga ner alla tankar som: “vad är hönan och vad är ägget,” och lägga sina egna felsökningar “på vänt.” Och istället bara kravlöst och utan varje förväntan, lyssna på vad hela “humanpaketet”- kropp- själ – psyke och alla emotioner har att rapportera, vad gäller det man bör veta och ta ställning till i sitt liv och sin vardag för att kunna må bra på alla våningar i sig själv…!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *