DET ÄR AV DOM SOM VI KALLAR “FUNKTIONSNEDSATTA” OCH DE MED OMASKERADE SPRICKOR I FASADEN SOM JAG FÖRUNDRAS OCH LÄR MIG MEST

Jag minns från tidigt 70-tal när min dåvarande man jobbade med utvecklingsstörda barn och ibland tog med dem hem för en fika, att jag liksom blev stilla inför de här barnen som trots sina inte sällan svåra handikapp både fysiskt och psykiskt, hade som en alldeles särskild aura av ljus och hoppfullhet om kring sig. De kunde verkligen glädja sig över en biltur, och bulle och en kopp kaffe med hela kroppen, och med en entusiasm över hela situationen som vore det en nobelmiddag… och sånt smittar av sig och omgivningen blir glad och avslappnad!

De här människorna har så ofta en förmåga att skapa glädje inte bara för sig själva utan också för sin medmänniskor och det är så oerhört fint…! Deras spontanitet och gränslöshet, fast den också kan ställa till problem för dem i vissa lägen, är en beundransvärd tillgång, för de lever i ordets rätta bemärkelse i stunden och tycks inte fundera så mycket över vare sig dåtiden eller framtiden, som vi andra mer ” välfungerande” gör. Och jag kan tycka att det verkligen är en värdefull egenskap som vi andra kanske skulle behöva ha mer av för att slippa mycket obefogad oro i livet…

Jag beundrar människor som kämpar sig fram med olika livsvariga hinder och handikapp och klarar det. Och som inte sällan är proffs och rena naturbegåvningar vad gäller medkännande, och många av dem är förbehållslösa, fantastiska glädjespridare! Och så är de oftast skönt oberoende av prestige och krav på sociala förväntningar och följer sitt hjärta mer än sin hjärna,  och är inga slavar under det ofta överskattade intellektet. Naturligtvis är de som vi andra, ibland arga och förtvivlade eller frustrerade och kanske lite besvärliga och blir utmanande för sin omgivning, för de är ju också människor  med samma känslor. Känslor som de ibland uttrycker på ett lite annorlunda sätt, direkt kopplade till sin egna uttrycksmedel  och oberoende av omgivningens förväntningar, och med som jag tror, starka sanningskrav på att få vara sig själva och på att få vara sin innersta kärna nära.

 

Jag känner att jag har mycket att lära av de här människorna för de tycks har gåvan att kunna behålla sin individualitet  och sitt unika och sanna Själv, och de är, trots sina funktionsbegränsningar, kloka noga att inte förhandla om den saken, vilket ju vi andra “normalfungerande” ofta gör…. Många av dem har trots, ibland blyghet och en viss social vilsenhet, en beundransvärd integritet och alls inte rädda för att sätta ner foten och vara gränssättare när det behövs, vilket blir en värdefull och tydlig vägledning för de omgivande.

Och för mig är de som livet givit extra utmaningar och de människor som är spruckna och lite kantstötta ofta de största läromästarna och har ofta en särskild frihet i sina tankar. Är inte fångar i  det normativa, har sett verkligheten i vitögat och är motsatsen till bortskämda och ofta ödmjuka inför livets kraft och oförutsägbarhet. De står sitt sanna jag närmare och är tror jag, inte sällan andliga budbärare genom att visa oss att “perfektion” och det vi kallar “normalt” och högfungerande inte alltid är det enda, rätta sättet att vara och leva på.

De har för mig ovärderliga mänskliga gåvor och kan många gånger peka på verkliga sanningar och eviga värden på ett enkelt och för alla fattbart sätt, och det bara älskar jag hos dem!

Och jag tänker med sorg på gamla tiders människor med funktionsnedsättningar och psykiska sjukdomar, och hur de tyvärr ofta fick leva sina liv undangömda och ibland bortglömda på institutioner. Och att så många av dem aldrig riktigt fick blomma och visa sina gåvor till världen. Det är så bra att det är annorlunda i dag, att de har tillgång till egna boenden och aktiva liv och till sysselsättningar, och att  de behandlas med  respekt och värdighet och tillmäts det fulla människovärde som är deras absoluta och oinskränkta rättighet!

Vi ska fortsätta värna om de här människorna för de är värdefulla och många av dem riktiga andliga läromästare! För de kan hjälpa oss att genomskåda elitismens cynism och få oss andra att bli mer accepterande inför både egna och andras  svagheter och  inför allas våra mänskliga krackeleringar. Och tillsammans kan vi bara göra den här världen bättre!

Och vi får inte låta ropen om mångfald stanna vid att bli munnens bekännelse och bara tomma ord…! Och vi ska sky alla former av hierarkier och värdeskalor när vi talar om funktionsnedsättningar och psykiska sjukdomar!

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

En kommentar

  1. Tack!
    Du har så rätt. Hoppas du såg Lars Lerin och hans lärlingar! Han visar verkligen att vi alla har mycket att lära av de som kallas funktionsnedsatta!
    Missade själv ett par program i början av serien men ska se dom på Netflix. Där har vi mycket att lära oss.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *