Jag ömmar för hypokondriska människor och har respekt för deras sjukdom och tror att huvudorsaken ligger i ett gammalt konserverat bristtillstånd…

Jag  har träffat ganska många människor i mitt liv hos vilka hypokondrin varit tydlig, och oftast har jag mött dem i mitt vårdyrke. Men de har också kommit i min väg privat och en av mina närmaste vänner, en fin, mycket snäll och omtänksam person lider sen länge av den här sjukdomen. Och jag känner verkligen med den här gruppen och ömmar för människorna. Inte minst för att det är en diagnos som orätt och på grund av stor okunskap, social lättja och ren ovilja att rasera fördomar, fortfarande betraktas som lika med att  vara “inbillningssjuk”!

 

Bakom den inskränkta inställningen ligger så uppenbart det som ofta spökar när det gäller fördomar och fastvuxna rigida värderingar och synsätt, nämligen föraktet för svaghet som är ett svårjagat villebråd i den stora snåriga skogen av konserverade fördomar och okunskapen om människor. Det här är ett slappt och slarvigt förhållningssätt till dem som har den här sjukdomen, för det här handlar om en sjukdom och  det vill jag verkligen understryka! Och att inte kunna respektera det och ta de här människorna på allvar, visar också på att allt inte är “friskt”rakt igenom hos dem som inte förstår och som ibland ironiserar och skämtar jargongmässigt om den här gruppen. För att inte kunna respektera och ta på allvar det man själv inte riktigt förstår på djupet, eller att inte vilja skaffa sig kunskapen som fattas, det signalerar för mig en brist på medkänsla på gränsen till osunt och sjukt. Och det lägger många tunga stenar på den som redan innan dignar av den börda det är att vara hypokondriker.

Man kan märka när man pratar med en person som lider av det här att  hon eller han ganska omgående visar ett starkt och oavvisligt behov av att tala om sig själv kopplat till sjukdomssymtom och trötthet. Och gärna återkommer till det och länkar det med annat. Det har till och med hänt att det uppstått irritation om man velat styra in samtalet i mer positiva tonlägen och mindre mörka ackord. Och förbluffande ofta ställer de också sin egen diagnos, och märkligt nog infinner sig då inte alltid, det av andra förväntade, allvaret i rösten på den som så starkt upplever sig vara sjuk.

Det är som att om de utan att bli avbrutna får prata om sina symtom och sina rädslor, att det alltid blir det viktigaste och det som lugnar, och som om man distanserar sig från vissa känslor och inte släpper in dem i rösten…Och som det ligger en upplevd trygghet i att inget förändras och i att nästan alltid känna sig sjuk. Och det är så tragiskt, för det är ju hela tiden dyrbara livsdagar som tas i från dem och som skulle kunna vara annorlunda och ångestfria…

 

Det här är blir ju också de anhörigas sjukdom och dagliga känslomässiga dilemma, och påverkar förstås alla relationer. Och många närstående skulle behöva stöd och hjälp i det här svåra.

 

 

Det tog ett tag innan jag upptäckte och förstod att det inte var intressant för den med hypokondri att lyssna på välmenande återgivningar av egna erfarenheter av samma symtom, och paradoxalt än mindre när det visat sig haft en god progress och en positiv utgång. Och det funkar inte heller  alltid att ge råd om en bra läkare eller en väl beprövad behandling. Och vill  man för tillfället bara hålla en hypokondriker på ett i sammanhanget gott humör, så fungerar det alltid att utan invändningar och ifrågasättanden bekräfta hela resonemanget om sjukdomar och entusiastiskt hänga på den bilden som den enda, sanna och rätta. Men det som man ska inrikta sig på  om  man vill hjälpa på riktigt är att gärna föra in samtalet på barndomen och tala allmänt om varandras och fylla på med kärlek, beröm, bekräftelse och uppskattning så fort det blir naturligt och möjligt! Man får helt enkelt jobba med att vara en “påfyllare” av de nivåer av de viktiga basala behov som ofta sen länge skriker av uttorkning…

Inte sällan blir en hypokondriker, så ologiskt och helt motsägelsefullt, märkbart besviken om det visar sig att provsvar är utan anmärkning eller att en grundlig medicinsk undersökning inte lyckats bekräfta sjukdomsmisstankarna. Det visar på ett huvudsymtomet som är SJUKDOMSVINST och VARAKTIG SJUKDOMSIDENTIFIKATION. Att genom att känna sig sjuk och uppleva det på riktigt i sig själv, få BLI SEDD och BEKRÄFTAD och fortsätta VARA NÅGON och bli SYNLIGGJORD  i sin IDENTITET som sjuk och patient, Då blir det vinsten.

Och med den förståelsen kan man också inse att ju mer komplicerade och allvarlig sjukdomssymtomen upplevs vara, desto “tryggare” och lugnare kan det då kanske kännas… för jag tror att hypokondri i sitt absoluta ursprung handlar om ett BRISTTILLSTÅND där redan det lilla barnet saknat den grundläggande, villkorslösa kärleken och inte fått den uppmärksamhet eller trygghet som barnet behövt. Naturligtvis blir för den skull inte alla med samma bakgrund hypokondriker eller otrygga vuxna för vi är alla olika med skilda förutsättningar från början i våra gener och i vår ryggsäck. Och självklart kan det ligga många olika faktorer bakom att ett barn har en kärleksbrist, som  till exempel dödsfall och sjukdom hos föräldrar.

 

Men kropp och själ är tätt sammanlänkade och när det uppstår obalanser och brister blir det sällan enkelt eller okomplicerat att hitta själva källan till det hela.

Men jag tror att den traditionella sjukvården ofta missar att se till själens bagage när man behandlar människor med de här symtombilderna och att en helhetssyn ALLTID måste finnas med i bilden. Och den helhetsbilden är det bra om vi alla bär med oss i våra dagliga möten med varandra för då är vi bäst rustade för förståelse och tolerans.

Min teori är att många psykosomatiska sjukdomar, de allra flesta, är ett sammantaget symtom på ett BRISTTILLSTÅND av kärlek, trygghet och bekräftelse som  är konserverat, aldrig har blivit upptäckt men som KAN FYLLAS PÅ RETROAKTIVT . Och att människor med rätt förståelse och behandling och mycket kärlek kan botas och komma ut från sina egna “alltid – sjuk- och trött – tyck synd – om mig-  fängelser och slippa lidanden och mycket ångest och börja leva igen!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *