SÅ HÅRT KAN EN OLYCKLIG KÄRLEK SLÅ MOT ETT HJÄRTA OCH STANNA TIDEN…

 

I dag gör jag en repris av ett äldre  inlägg med ett sorgligt, men mirakulöst exempel på vad man sen gammalt brukar kalla “brustet hjärta” i samband med stor kärlekssorg. Numera belägger modern forskning  faktiskt det samband  mellan kärlekssorg och annan stor emotionell påfrestning och de lyckligtvis, oftast tillfälliga hjärtdysfunktioner, som rytmrubbningar och annat som då kan visa sig hos många människor. Jag misstänker, men har inte fakta, att kvinnor är överrepresenterade också här. Men att mäns sorg  naturligtvis kan slå lika hårt, men att samma trauma då tar sig andra och mer subtila, “tysta” eller omvandlade kroppsliga och psykiska uttryck. Och den skillnaden tillskriver jag, kanske lite vågat… de traditionella stereotypa könsrollerna där män inte i samma utsträckning som kvinnor förväntas ha samma känslighet eller bejaka djupare känsloupplevelser. Vilket är, som jag ser det, ett inre känslomässigt fängelse för männen, och som tar i från dem rätten att vara hela människor.

 

KÄRLEKEN är och förblir genom tidens gång alltid samma, evigt tidlösa under och kraft! Och när ett hjärta brister av kärlekssorg eller annan stor emotionell påfrestning spelar det ingen roll när i historien det händer… Läs den här otroliga berättelsen som är sann och tagen ur det verkliga livet…!

 

Jag har skrivit ner allt det som min Jan, en sen ättling till huvudpersonen Justa, har berättat för mig. Och gjorde det med stort känslomässig inlevelse och medkänsla och utifrån de bilder som detta gripande levnadsöde gav mitt huvud.

 

 

I Sundsvall, en stad som hade en glansperiod under träpatronernas tid och som ligger skyddad mellan de båda stadsbergen och med den vaktande norrlandsskogen som en tät och grön krans högt runt omkring sig, levde under första hälften av 1900 – talet två systrar. De hette Ellen och Justa Sångberg, och var avlägsna släktingar till min man Jan. I en rymlig, men lite mörk våning i ett större stenhus vid torget levde de som vuxna tillsammans vilket inte var någon ovanlighet på den tiden.

Och säkert tyckte de båda ogifta döttrarna till ångbåtskapten Sångberg att det var ganska naturligt att dela hushåll och vardag och hålla varandra sällskap, eftersom de alltid hade kommit bra överens och stod varandra nära.

Till skillnad från många fattiga arbetarfamiljer i staden hade Ellen och Justa det gott ställt och behövde nog inte bekymra sig för sin överlevnad. Och utanför fönstret i det välordnade trygga hemmet, där mitt i stadens dåtida brus, förflöt dagarna tämligen lugnt, som de mest gjorde vid den här tiden. En och annan sällsynt automobil kunde dyka upp på gatan till stor förundran för många ögon, men oftast var det förstås mest hästhovarnas klapper mot gatstenen, och många kärrors och vagnars gnissel och ljud som hördes där ute. Och så förstås Sundsvallsborna som fanns där bland varandra. Lekande barn och många vuxna, nästan alla i obrutet arbete och under livliga samtal. Och deras röster och många glada skratt kunde säkert höras ända upp till systrarnas lägenhet där på andra våningen.

 

Det är oklart om Ellen eller Justa arbetade utanför hemmet vid den här tiden, men det verkar inte som det varit så. Förmodligen klarade de sig ändå bra genom sparade pengar och med hjälp från mer välbeställda släktingar och ett, för deras vanor, ganska enkelt leverne. Kanske hade de ett ganska stort umgänge med goda vänner och deltog nog gärna i den tidens sällskapsliv.

Åren kom och gick, och en vacker morgon hade Justa bestämt sig för att inte stiga upp ur sin säng för att möta den nya dagen, som hon annars brukade göra. Systern Ellen blev förstås både orolig och ledsen men kanske förstod hon redan då mer av vad som låg bakom Justas beslut än vad någon annan då kunde tro, än mindre veta. I ungefär trettio år skulle sedan Justa Sångberg ligga kvar där i sin säng, med den snidade huvudändan, det klarröda sidentäcket och de gamla vackra ärvda handbroderade linnelakanen med mormoderns snirkliga initialer på. Bara under de mörka stilla nattimmarna, och när kakelugnsbrasorna stillat sig och bara lyste svagt, reste sig Justa upp och gick försiktigt på tunna skakiga ben ut i det rymliga köket för att äta en liten bit mat. En nattlig vana som långt senare skulle få en nästan mirakulös betydelse, för det skulle många år senare visa sig att Justa hade kvar förvånansvärt mycket muskelstyrka i sina ben när hon steg upp ur sängen och började gå igen.

 

Min Jan, minns när han var liten och tillsammans med sina föräldrar tog bussen från hemmet i Timrå in till Sundsvall där de besökte Ellen och Justa. Hur konstigt han tyckte det var att alltid se tant Justa ligga där i sängen och hur han artigt gick fram och bockade mot henne, och att han än idag kommer ihåg henne som en liten skör fågel där hon låg. När han lite senare frågade sin mamma varför Justa aldrig steg upp så förklarade mamma Karin så gott hon förmådde för “lille Jan,” att tant Justa var för ledsen för att stiga upp… Det tyckte förstås Jan var konstigt och han fortsatte därför på barns vis, att fråga och fundera.

Så en härlig sommardag och efter så många år, när solljuset når in i varje liten vrå av systrarna Sångbergs lite dunkla lägenhet, känner Justa äntligen att hon nu har lämnat den svåra och smärtsamma kärlekssorgen bakom sig. Hon känner att en varm glädje nu börjar spira i det hjärta som så väldigt nära höll på att brista av kärlekssorgen! Livskraften har börjat sippra in i Justa igen och nu vill hon kasta sig ut i livet och vardagen igen, och hon reser sig upp, klär för först gången på tre decennier på sig sina kläder som så sorgligt i  väntan, fått hänga kvar där på den vitmålade stolen bredvid.

Så många, liksom systern Ellen, som så kärleksfullt och med tålamod vårdat, skött, och hjälpt sin syster, måste ha blivit så glada över den här ganska oväntade vändningen av det som blev resultatet av en olycklig kärlek till en älskad man,  en kärlek som Justa en gång hoppats på skulle vara livslång. Men som blev en för Justa, bokstavligen, nästan förlamande separation som fick henne att stoppa livet och hoppa av under så lång tid och under så många mörka dagar.

Kärlekssorger, och svåra separationer tillhör livet, och alla drabbas vi, fast på olika sätt. I dag har vi både kunskaper och förståelse för vad det här kan göra med oss, och att alla sorger ovillkorligen måste arbetas igenom, vilket inte alltid är så lätt.

När Justa var ung var det vanligt att kvinnor med en hjärtesorg och mitt i ett trauma, sökte läkare och fick diagnosen ” Hysteri”…en åkomma som ansågs vara en typisk “kvinnlig” neuros, som hade sin grundteori i att livmodern hos kvinnor kunde “vandra runt” och orsaka psykisk obalans…!

Och många stackars lidande kvinnor, med förstås naturliga psykiska efterreaktioner på livshändelser, blev av ren okunskap kallade för “Hysterikor”.

Den här berättelsens huvudperson, Justa, hade säkert haft besök av flera läkare och man kan ana att hon kanske fick just diagnosen “Hysteri”.

Tänk vad en olycklig kärlek, en smärtsam separation kan slå hårt mot en människa! Jag tänker på så många andra kvinnor och män som genom historien, inte haft Justas i övrigt privilegierade livsvillkor, och som många gånger dog av brustet hjärta eller i sin sorg valde att ta sina liv. Och så kan jag inte komma förbi tanken på alla de föräldrar som när så många barn dog, ofta i unga år, måste ha gått omkring under långa sorgeprocesser, utan vår tids hjälp och stöd.

Men tänk att Justa faktiskt till slut kunde resa sig från sängen, hitta glädjen och gå ut i livet igen, det var ju nästan som ett mirakel! Jag vet att hon blev ganska gammal och jag hoppas att hon fick många fina år återstoden av sitt liv. Ljus över  Justas minne!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

4 Comments

  1. Tack Ann för dina fina berättelser.
    I denna känner jag absolut igen mig. Är själv i en förlamande kärlekssorg och jobbar så otroligt mycket för att överhuvudtaget kunna andas. Och försöka gå vidare. Önskar det fanns en knapp att stänga av detta känslor.
    Tack än en gång. Kram 💕

    • Hej Eva!
      Tack för din vänlighet och för att du läst! Förlamande, är just vad kärlekssorger kan vara… har själv haft en sådan i samband med min skilsmässa för nu ganska många år. Jag kände inte igen mig själv och sorgen över separationen höll på att knäcka mig. Kan förstå hur du mår nu och önskar jag kunde hjälpa dig… Det gör så ont och man vill, som du skriver, bara stänga av sina känslor och så mycket mal i huvudet. Men jag tror att det är precis så man måste få lov att vara just då. Som ett barn, på nåt sätt,naken sårbar och hudlös. Man regredierar och orkar inte, vet inte hur man ska kunna vara på nåt annat sätt. tror att det är ända vägen framåt genom sorgesnåren och ut igen på andra sidan, när det är dags och isen bär igen… Smärtan borrar sig fram genom minnen och känslor, av alla färger, och det är ett sorgearbete man måste göra. Önskar dig allt gott och att du ska hitta glädjen i ditt liv igen, det kommer du att göra, det gjorde jag. Du får gärna höra av dig igen. Stor kram till dig!

  2. Vilken rörande berättelse.Sant är att diagnosen förr ofta blev hysteri!
    Själv bor jag i Enköping, och en av våra “kändisar” var Dr Westerlund.
    Till honom kom många överklasskvinnor och Dr Westerlund rekommenderade att dom skulle ut i naturen, Dom skulle skura trappor, osv. Var nog ganska klokt. Hjärtesorg går över fortare om man “har något för händer”.

    • Så intressant att du nämner Dr Westerlund Inga! Tänker på Dr Westerlunds blomma- den citrondoftande pelargonliknande – Rosengeranium,
      som jag har och som är så härlig. Han var nog en klok läkare med helhetssyn på sina patienter. Läste nånstans att bakom
      en del överklasskvinnors psykiska illamående låg ofta ren tristess, att allt var serverat och att de ibland i sin bortskämdhet
      saknade direkt sysselsättning. Tack för din kommentar och för du läst!

Lämna ett svar till Eva Helmersdotter Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *