Det är banne mig beundransvärt förståndigt att då och då ta tempen på sitt eget förhållande till tid, resurser, självrespekt och gränssättningar!

Hur många gånger har jag inte i mitt liv mot bättre vetande och med almanackan rätt så väl fylld, så “käckt” sagt  “javisst det är klart… ” till den som frågat mig om jag skulle kunna tänka mig att “var med på det och det,” ta en extra jobbdag eller kanske hjälpa till “för det är kris”…. nånstans.

Det enkla svaret är att det nog har hänt lika många gånger som jag i såna sammanhang låtit bli att lyssna till min egen röst och så dumt och helt självpåtaget utnämnt mig till syster duktig och varit framme och nosat på det där ledsamma stället i mig själv, där roller som “martyr” “social slav” eller “för min omgivning oumbärlig” bor…!

Roller och karaktärer som jag aldrig har tyckt om och egentligen föraktar, och särskilt när jag spelar dem själv.

Men egot är en illfundig och falsk energikomposition som jobbar på verkligt bred front med rena rama lurendrejerier, genom att dra i oss att:

“Om du är snäll och ställer upp nu och sen… och utan vidare genomtankar och gör det till ett återkommande beteendemönster så gör du något som alltid är bra för alla inblandade. “

Och okejar man det, vilket väl de flesta gör då och då och särskilt när man ibland tycker synd om sig själv, sviktar i självuppskattning eller desperat vill bli älskad. Då matar man egot och ratar SJÄLVET, det som är den sanna essensen och intentionen i ens liv!

Man sjunker till att servera sig själv snabbt övergående kickar, typ dåligt smågodis med en massa färgämnen och tillsatser. I STÄLLET för en rätt med nyttig, sund och välbalanserad mat  och den näring och det långvariga energiinnehåll man egentligen behöver för sitt bästa.

Men det där håller inte i längden! För det är rena självbedrägeriet och en pseudo -verksamhet som ingen i längden växer eller utvecklas av. Och oftast STJÄLPER man mer än hjälper ALLA inblandade när man inte längre reflekterar över om det man gör är så genomtänkt, ädelt eller ens osjälviskt. Och när den här överdrivna osunda  hjälpverksamheten är som mest utvecklad då ifrågasätter man inte längre om ens tjänster behövs eller om det är okej, utan bara plöjer på och tror att det bara ska vara så, för man känner sig ju så “snäll, behövd och älskad och betydelsefull”…

Så kommer då i bästa scenariot… den dag när man faktiskt börjar må dåligt och när det har börjat gå värdeminskning i de kickar som samarit -verksamheten tidigare levererat. Och då visar det sig med all önskvärd tydlighet att man måste jobba MER och hjälpa FLER för att känna sig behövd och värdefull, för inte drunkna i tycka- synd-om- känslorna över alla hjälpbehövande.

Och de dagar när det är jobbrist på den här fronten, förresten ganska sällsynta dagar… då börjar “alltid- vara- till- hands”- abstinensen ge sig tillkänna och märker då att man nästan glömt bort hur man gör när man ska ta hand om sig själv för att må bra och väl. För man har då inte längre full tillgång till sitt “självhjälpsprogram…”man har tappat bort det på vägen fram mot så många andra som gjort likadant… Och här kan man tala om paradoxer!

Och det är NU som SJÄLEN och SJÄLVET och hela det emotionella teamet i en människa kallar till krismöte!  För nu måste akutåtgärder sättas in innan man står där med näsan mot väggen och helt enkelt bryter ihop!

Kroppen får då, tänker jag, huvudansvaret för att skicka ut de larmsignaler genom vilka själen och psyket kommunicerar. Och som ett brev på posten infinner sig då väldigt ofta huvudvärk, magbesvär, sömnproblem och en hel del annat ur den psykosomatiska räddningsmenyn. Och då är det läge att stanna upp och lyssna till kroppen och lägga ner ALLT hjälparbete utanför sig själv!

Det bästa man kan få med sig efter ett sånt här oundvikligt och hälsosamt”genombryt” är kunskaper om sig själv, ökad självrespekt och insikter och medvetande om de absoluta gränserna för sitt egentliga, primära ansvarsområde!

För man måste greppa modet och ta tag i själv – sin chef och huvudsakliga uppdragsgivare i livet och våga spela den rollen!

Och det är viktigt för hälsans hela spektrum att kunna göra skillnad på egot och självet och veta och vara kristallklar över vad man ska “användas” till och våga vara sin egen gränssättare!

Och mina egna erfarenheter har lärt mig att det där med att vara “snäll” är en ytterst  komplicerad sak och en egenskap och avsikt som är mycket svårare att jobba med och förvalta än man kan tro. Och det är inte alltid snällt att bara så där självrådigt och klantigt klampa in och förutsätta att någon behöver just min hjälp där och då, eller på det sätt den kan gestalta sig. Man måste helt enkelt lära sig att ibland kan den bästa hjälpen för någon vara att INTE hjälpa, inte ingripa, och att ibland backa, ta ett steg bakåt och låta någon annan göra jobbet.

Och när man äntligen hittat sig själv och sitt ICKE förhandlingsbara egenvärde och kan respektera sitt SJÄLVS röst och önskningar, då kan man också oftast bli och fortsätta vara sin egen uppdragsgivare, gränssättare och chef, bestämma och förfoga över sin TID och sina RESURSER och hitta balansen i sin egen PERSONA….!

Och det är… fullt möjligt att ändå vara en medkännande, hjälpsam och bra människa. Men inom rimliga gränser och med utrymme för kärlek, tid, självrespekt och goda omsorger också för sin egen del. Visst är väl det ganska underbart…!