Ibland kan det ta många år innan man fattar hur andevärlden talat till en och då först verkligen ser sammanhangen och vilken vägledning man fått…!

För nu så länge sen som 1991, var jag gift i mitt första äktenskap, barnen var inte så stora och jag bodde på en annan plats och levde ett helt annat liv än det jag lever i dag. Jag känner stor tacksamhet för den delen av min historia i dag även om jag inte alltid då mådde så bra och hade en hel del problem omkring mig.

Vid den här tiden var jag långtidssjukskriven i samband med en depression och jag hade ännu inte fyllt fyrtio. Trots att jag var både låg och ledsen och fast det dystra faktum att mitt äktenskap så uppenbart var i smärtsam upplösning, så kände jag ett oavvisligt behov av att få skriva och uttrycka mig, och som det alltid hade gjort, hjälpte det mig framåt då också…

Jag hade det året fått erbjudande om att få medverka i en lyrikantologi  med mina då, som jag tycker nu, ganska tafatt skrivna dikter. Men jag var glad för det och det gick bra.

På dagarna satt jag framför ett fönster som vette ut mot en skogsdunge och skrev. Det var lugnt och tyst i vår lilla lägenhet som var en gammal fin tjänstebostad intill det sjukhem där jag och min dåvarande man båda jobbade då. Jag älskade området och fann ofta frid och ro i skogen där tillsammans med mina barn och familjen.

Dagarna framskred, som jag tyckte ganska långsamt  och snart började jag få tankar, väldigt tydliga tankar som återkom osökta, där jag kände som att en vänlig röst sa till mig att jag skulle komma att fortsätta skriva och att det  jag skulle koncentrera mig på, var det som rörde följande områden:

– Mänskliga paradoxer

– Likheter mellan naturen och det mänskliga livet

– Betydelsen av förväntade beteenden.

Jag tänkte då inte särskilt mycket på det här ganska märkliga budskapet, och framför allt inte varifrån det kom och varför det landade i mig, jag var antagligen för splittrad och förstod det nog inte riktigt. Först flera år senare slog det mig hur märkligt det egentligen var, det där att orden och vägledningen då långt senare låg liksom kvar i mitt minne, sparade och orörda, och jag förundrades och förstod och jag hade inte glömt…! Tålmodigt och som “på vänt” låg de här skrivarämnena kvar i mig färdiga att tas i bruk och fullgöra sina syften. 

 

 

För när jag tittade på mina gamla dikter efteråt så insåg jag att flera var av dem var uppbyggda av just jämförelsen, likheten mellan naturen och människan. Och jag hade inte på djupet tänkt kring det då… Tror inte att jag hade den mognaden medveten i mig då, 37 år gammal, jag visste i alla fall inte om den… 

Och vad har jag skrivit så mycket under alla år och vad återkommer jag till hela tiden, och ofta i mina blogginlägg, om inte just de här områdena som då för 27 år sen blev liksom tilldelade mig från ett håll som jag då verkligen inte kunde tänka mig … Och än i dag kan bara inte komma förbi de här ämnena, jag älskar dem och som en magnet dras jag till dem gång på gång! Och det känns som jag har en rik källa av inspiration och ett digert material att ösa ur. Och jag är så tacksam för det och för den vägledning och hjälp som vi alla absolut kan få i från universums och andevärldens guider om vi bara på något plan är  öppna för det!

Men jag kan förstå att det för vem som helst som inte själv har kommit i kontakt med det här fantastiska,  kan verka både flummigt och helt tokigt. För det är först när det i någon form blir självupplevt som man kan förstå att det  här är en sann verklighet som alla kan beröras och hjälpas av, och det är inte ovanligt att en kanal kan öppnas upp just då när man har jobbiga perioder och är extra sårbar i livet. För det är som om när vi har det mörkt omkring oss då symboliskt talat sträcker oss uppåt för att nå ljus och klarhet igen. 

Det här är förvisso ingen nytt… mänskligheten har genom alla tider stått i förbindelse med det andliga medvetandet och inte minst har konstnärer, författare och filosofer vittnat om det här i sitt skapande. Och många av dem har under vår historia förstås setts med skeptiska ögon och ibland blivit idiotförklarade, och svårt missförstådda. 

Och jag tänker att ibland behöver man titta i backspegeln och landa i det genomlevda och se och tänka tillbaka, för då kan man ibland förunderligt tydligt se sambanden och förstå ett och annat… som DÅ en gång, antagligen hade goda skäl att vara oklart och för suddigt att se betydelsen av. Och den universella principen har något att lära oss om tillit och tålamod tycker jag. 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *