HEJ, JAG ÄR KÄNSLOINKONTINENT – OCH SÄRSKILT NÄR DET GÄLLER VEMOD…

Jag är en typisk blue notes – person som gillar bluesiga vemodstoner för då får jag bottna ordentligt mig själv och borra in mig i det sköna bitterljuva känslotäcket, jag gillar att vara i de “nästan-gör-ont – landskapen.  Men jag blir ändå inte sällan ordentligt trött på min egen, antagligen djupt rotade känslighet/ överkänslighet. För hur praktiskt gångbart är det till exempel att på en kyrkogård övermannas av sorgligheter i sina tankar över namnen på gravstenar man passerar…?  Man måste ju sköta det man ska och inte fastna i emotionella fällan… vet ja! Det spelar oftast ingen roll om jag en gång kände människorna bakom namnen eller inte, vemodsfantasin spinner ändå igång och ger mig ibland bilder av hur det en gång kan ha varit. Tänker på all den kärlek,sorg ,glädje, och alla de skratt och tårar som finns sparade och samlade i alla dessa vackra gravar… Kan man möjligen kalla  det här för ett handikapp eller, vet verkligen inte…?

Jag kan bli typ övermannad över hur oändligt sorgligt det är, att de som ligger där i mullen inte längre kan vara med sina nära och kära och njuta av vårsolen mot en varm husvägg med en kopp kaffe i handen, eller kunna lyssna på bofinkens ljuvliga vårdrill och bara vara där mitt i livet igen!

Som ett barn, ett aningslöst och inte helt livskraftigt färdigrustat barn är jag inför separation, död och andra livets smärtsamheter… Och redan som liten undrade jag seriöst över hur jag skulle kunna framleva mina dagar med vetskapen om att jag en gång måste skiljas från så många som jag älskar och håller av.

Tänk, att ändå är jag sen länge fast troende på att livet fortsätter i olika inkarnationer och att vi alla människor och djur kommer att ses igen. Men ändå, och trots det, tar ibland det där existentiella vemodet över och jag blir låg.

När jag som liten upptäckte att det fanns glädje och mycket humor här i världen, och där var min mamma min bästa och tydligaste vägvisare, så fick jag en suverän motkraft till svårmodet, och det tackar jag min starka, positiva mamma för! Det är en god hjälp. Och jag är egentligen en salig blandning av både clown och gråterska hahah…och det är jag liksom av ren nödvändighet för att helt enkelt kunna hålla näsan ovan själva livets vattenyta…

Jag är ändå både stolt och glad över att vara, som jag brukar säga, “känsloinkontinent”, för det är skönt att kunna känna. Det motsatta alternativet är inget för mig! Att inte ha tillgång till emotioner skulle för mig vara som att vara inlåst i ett mörkt rum utan fönster, jag skulle få panik och se det som ett livslångt straff.

Att ha en högkänslig natur är inte alltid en dans på rosor, inte minst för att alla förstås inte vill eller kan förstå, att det är så man faktiskt fungerar, och vi är många som bär på den här personligheten.

 

Jag tänker att hade jag inte mitt skrivande, mitt älsklingsuttryck, så vet jag inte var jag skulle göra av alla mina intryck, tankar och känslor…

Och det är ingen svaghet, inget fel, att vara “emotionellt inkontinent”! Det är helt okej att inte kunna hålla sig, eller värja sig när det gäller känslor! Tänk på det systrar och bröder av High sensitivity!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 Comments

  1. Du sätter verkligen ord på min och mina systrar o min mor och fars problematik .. pappa är väl den som inte kan erkänna de men har sett igenom honom några gånger 😁
    Känsloinkontinens var ett jättebra samlingsprofil

    • Tack snälla Jossan! Tack för du läst! Vi behöver varandra vi högkänsliga och vi behöver andras förståelse. Kram till dig!

Lämna ett svar till annsandrum Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *