Jag är övertygad om att universums energier arbetar kontinuerligt med oss för att upprätthålla balansen mellan vår kroppsliga och själsliga hälsa – för helhetens bästa.
Och ibland kan andlig hjälp genom healing ingripa tidigt i ens liv och det händer att man först långt senare förstår hur och varför… och precis så var det för mig ….
När jag var liten och växte upp i småländska Målilla, fanns det bara några springsteg från där jag bodde, en gammal fin och ganska mäktig tät granhäck som stod där som skydd för vindar och var som en stor, varm, grön tjock kofta för oss som då bodde utmed vägen i vårt lilla idylliska samhälle. Och om jag vid den tiden på mina korta ben fulla med spring och lek, ställde mig på tå på vår gula veranda så kunde jag se nästan varenda gran i den för mig magiska häcken, där den så alldeles självklart, mycket värdigt och utan minsta tvekan stack fram mellan Thure Karlströms cykelaffär och Dahlströms konditori.
De här granarna hade många år på nacken och och såg ut att vara på alldeles rätt plats i världen. För mina nyfikna ögon var det här en ljuvlig syn som tidigt gav mig en alldeles särskild känsla av trygghet. Och det skulle visa sig att den här bilden hade en långt vidare betydelse och mer att säga mig, för den kom tillbaka till mig ganska många år senare när jag befann mig på helt andra platser, var i olika åldrar och i helt andra sammanhang…
Den här platsen, en gammal härlig bakgård, kände jag som liten flicka att det var något särskilt med, och det var där som jag allra första gången upplevde vad jag långt senare skulle förstå var en healingupplevelse. Jag var som jag kan minnas i 5- 6 -årsåldern och hade smugit mig in vid hörnet av “tant Anettes” gård som gränsade till alla dessa stora täta granar.
Det här hände en härlig vårdag då granarna hade värmts av solen och jag minns hur gott de doftade och hur solgula, krispiga påskliljor och raka stolta, eldröda tulpaner stack upp så fint i det vilda, tufsiga fjolårsgräset tillsammans med små söta blåborrar som hade samma färg som himlen en majdag som då. Jag kommer ihåg att jag i den här speciella stunden på den gamla tomten blev som paralyserad av den här synen, för det var liksom för vackert, för påtagligt för mig och mina känsliga, vidöppna barnasinnen.
Jag bara stod där en lång stund och kände att tiden liksom hade stannat, och vad jag kan minnas så var det som om jag inte längre kunde höra ljuden som fanns omkring mig. Och fast så liten jag var så kunde jag tydligt känna att det var något särskilt som hände i mig och kring mig under de här mycket korta ögonblicken. Allt kändes så konstigt lugnt, skönt, vänligt och bekymmerslöst.
Nu många år senare men med minnet ännu klart och tydligt, så var det som om livet stannade tiden… valde ut en särskild scen och förstärkte känslor och sinnesintryck. Och som om det lilla hörnet vid granhäcken, gräset, träden och alla härliga blommor på ett förunderligt sätt talade till mig och sa: “Inget är farligt, det finns någon som ser dig och hjälper dig hur det än blir i livet”.
När jag gick hem kände jag att jag bar på en hemlighet, och jag minns att jag hade en främmande, men god och varm känsla i mig och att den tog stor plats i mitt lilla hjärta, men på barns vis så tog jag det ändå naturligt. Vad jag minns så berättade jag inte det här för någon enda människa och jag hade antagligen ändå inte haft ord för att riktigt beskriva det jag varit med om, men det här minnet skulle komma att leva kvar i mig…
Liknande situationer uppstod senare med samma intensiva, sköna känsla, förstärkta sinnesintryck och mycket ro och frid och samma märkliga stämning. Det hände en gång, som den djurälskare jag tidigt var, när jag stod och klappade och pratade till en häst i tonåren, och samma underbara upplevelse upprepade sig då.
En annan gång var när jag var 13 år och steg av bussen efter en dag i skolan, där jag verkligen vantrivdes under högstadiet, och vid en tid då det också var särskilt oroligt i mitt hem. Jag greps då av en oemotståndlig lust att ensam ge mig rakt ut i skogen, och jag gick och gick och kände mig alldeles lugn och harmonisk och rent lycklig på ett sätt som påminde om känslan från granhäcken.
Något liknande hade jag då inte upplevt och skulle inte heller senare få uppleva i skogen där jag annars älskade att vara redan tidigt i min barndom. Det här är upplevelser vars starka minnen följt mig hela livet, och jag kan än i dag återknyta till dem på sätt som jag inte kan med några andra minnesbilder som jag har.
Då och då under mitt vuxna liv och särskilt i en viss ålder, kunde jag oväntat och helt osökt, för min inre syn få en alldeles tydlig bild av den gamla granhäcken igen, se samma blommor, förnimma samma dofter och känna samma underbara, intensiva känsla av lugn, ro och frid, fast i en mer koncentrerad form än från den verkliga upplevelsen från barndomen. Jag blev mer och mer förundrad när det här fortsatte att hända mig och jag började förstå att jag var föremål för ren healing, och att det nog inte var en slump att den här healingscenen uppenbarade sig när jag som allra mest behövde återknyta till det gamla fina minnet som var så djupt förankrat i mig...
Jag har senare i livet fått gåvan att tacksamt få uppleva och förstå, vad healing egentligen är och har förstått av andra att jag själv under livets erfarenheter har utvecklat en viss healinggåva, och det här har varit mer eller mindre tydligt för mig. Min egen teori är den att jag som barn i en otrygg våldsam miljö, och genom min utsatthet och inre bön om hjälp, nog öppnade upp en healingkanal i mig, och jag är så tacksam för det! Varje människa har, som jag ser det, en naturlig förmåga till läkning i sin kropp, och det vi tycker om och mår bra av det helar oss i olika grad, aktiverar självläkningskraften och gör oss lugnare. Och det är inget som helst konstigt eller flummigt med det!
Ett bra samtal med en lugn och vänlig människa, vem har inte känt den positiva effekten av det? Eller det smått magiska i att osjälviskt göra gott för någon annan, ge en kram, vara lyssnande och riktigt närvarande och att på djupet bry sig om någon annan, det kan vara en verkligt bra form av spirituell healing, det är min absoluta övertygelse.
Och så förstås alla kontakter med djur, som ju är riktiga healers, och att lyssna på musik som man tycker om, eller att se en bra film som öppnar hjärtat och väcker insikter. Och så framför allt att vara i naturen bland träd och växter, och nära vatten, vilket är goda exempel på healingrum som gör oss friskare och som bland annat, aktiverar vårt immunförsvar och sänker blodtrycket.
Och här vill jag också framhålla bönens stora kraft som jag tror är överordnad alla religioner och trosuppfattningar och som är ren kärlek. Och den kraften kan man förstås tillkalla var som helst utan att nödvändigtvis vara i en kyrka, för jag tror att vi alla har ett heligt rum – ett kyrkorum också inom oss själva.
Be till det eller den, som du själv betraktar som en helig god kraft eller gudomlig källa, och se bönen som den välvilliga och kärleksfulla, riktade kraft och det koncentrat av ren godhet som alltid hittar rätt, men kanske inte alltid på det sätt eller vid den tidpunkt som vi ibland väntar oss…
På det viset är healingen och bönen som jag ser det, direkt kopplade till både avsändarens och mottagarens tillit som en förstärkning av den healing och de goda tankar och önskningar som man lägger i sin bön.
Det är synd att så många betraktar healing som nonsens, men det finns fördomsfria läkare med helhetssyn som faktiskt accepterar den som komplementär behandling, men som själva inte får utöva behandling med healing. På Karolinska sjukhuset i Stockholm genomförde under 1995 -1997 professor Kerstin Uvnäs Moberg tillsammans med healern Channi West, en forskningsstudie med healing på råttor. Resultatet visade på förbluffande positiva resultat där healingen frisatt oxytocin som gav läkande lugnade effekt på försöksdjuren, av vilka några föll i sömn under healingen.
Tyvärr mörkades testresultaten genom att alla data från undersökningen “försvann”…vilket visar på att den naturvetenskapligt skolade läkarkåren ännu inte är mogen för det här. Men acceptansen för healing ökar och kunskapen växer, och i USA ingår i dag medicinska helandemetoder i sjuksköterskeprogrammen och i Norge erbjuder numera vissa sjukhus och vårdcentraler healing eller s.k. “Terapeutisk beröring”.
Healing är inget mystiskt eller flummigt och heller inget “ogudaktigt,” för människan förmätet eller etiskt otillåtet, men den religiösa uppfattningen ligger nog fortfarande djupt, om än hos en allt mindre grupp människor. Beröringens helandekraft finns där redan i mammans händer när hon smeker sitt nyfödda barn, och när den gamla människan ligger där och ska lämna livet så är det ren healing när hon eller han har en lugnande hand att hålla i vid livets slut.
Det har jag själv ibland kunnat märka när jag i mitt vårdjobb suttit hos döende människor. Healingkraften finns omkring oss under hela livet, och förstås av goda skäl på så många sätt, om vi bara vågar tro på den och släpper in den…! För också det vi inte kan se med våra ögon finns och existerar och sannolikt mycket närmare än vi kan tro eller ens ana…
