En sån tung och alldeles onödig börda att bära på…

 

Jag har precis läst om en svensk man i yngre medelåldern som i samband med att han drabbades
av cancer genomgick en svår livskris.  Förutom det allvarliga, smärtsamma sjukdomsförloppet led han också av skam och skuld över den fullt förståeliga dödsångest som han kände. Han skämdes för att inför sina barn visa sig svag och rädd, och för att inte längre vara den starka trygga pappan. Vilket onödigt lidande för hans del!
För barn innebär förstås en svårt sjuk förälder ett trauma och en smärta, men de måste ju också med stöd från vuxenvärlden lära sig att kunna möta och förstå sjukdom och svaghet eftersom det ju är en del av livet.

Den här mannen, som nu lyckligtvis är friskförklarad, är nog en av många andra män  som också känt en omotiverad och irrationell skam i situationer då den förväntade “manliga styrkan” av olika skäl ger vika.
Men han tillhör avgjort den förmodat mindre grupp av män som varit starka nog att öppet våga berätta om sina känslor kring det här svåra, och för det ska han ha stort beröm tycker jag för det är föredömligt bra och modigt gjort!
För i de här sammanhangen finns förstås sedan långt tillbaka ett stort mörkertal, då många inte ens vågat /vågar erkänna sitt illamående, just för att kanske upplevas svaga och “omanliga”. För de männen känner jag stor medkänsla, de kan inte må särskilt bra och jag vet att det finns män som går omkring med obearbetade trauman, sorger och kraschade självbilder livet igenom vilket naturligtvis påverkar  bland annat både hälsa och relationer, och jag är säker på att den här kategorin av män är klart överrepresenterade i de rapporterade fallen i Me Too -kampanjen.

Många kvinnor i vårt samhälle mår i dag dåligt och det talar vi om, och det ska vi verkligen fortsätta tala om, för den öppenheten kan göra stor skillnad för kvinnors möjlighet att våga söka hjälp och faktiskt bli hjälpta!
Men jag tycker att vi faktiskt inte lika ofta talar om mäns och unga pojkars illamående och utsatthet. Vad vi oftare kan läsa om är mäns benägenhet för våld och våldsamheter. Naturligtvis ska vi uppmärksamma det, för det är viktigt. Men lika viktigt och mer fruktbart vore det kanske, om vi mer på djupet kunde se och förstå, det sannolika sambandet mellan mäns psykiskt illamående/ ohälsa, och det våld som män ofta använder i relationer och sociala situationer.  Sen får vi inte heller glömma att även kvinnor ibland är våldsamma både mot män och kvinnor, och där kan man naturligtvis se samma samband.

Den moderna kvinnan äger i dag den självklara rätten att få vara stark och tuff och kunna ta för sig inom ramen för sin fulla kvinnlighet. Det är bra! Men borde inte männen i samma grad få vara mjuka, sårbara och ” svaga,” utan att riskera att förlora sin manlighet? Absolut, i en på riktigt jämställd värld tycker jag!
Men så länge de gamla förlegade konserverade förväntningarna på manligt respektive kvinnligt beteende hålls vid liv, så blir till exempel feminismen, och de goda intentionerna i den, tyvärr inte heller särskilt verkningsfulla. Och så länge vi fortsätter blunda för de egentliga, mer djupliggande sambanden så tror jag att vi tyvärr kommer att få fortsätta endast skrapa på toppen av det isberg av mäns våld och sexuella trakasserier mot kvinnor!

 

Jag är skeptisk till alla “ismer,” överhuvudtaget, eftersom jag tror att de kan begränsa våra tankar och synsätt. Och jag tilltalas inte av grupperingar och kategoriseringar av människor. Av det enkla skälet att jag tror att vi är mer lika än olika varandra. Och om vi till exempel bara fokuserar på upplevda skillnader kön emellan, så kan det vara risk att olikheterna till och med växer och blir större. Och det är ju inte någon önskvärd utveckling precis.

Den enda ” ism” jag tycker om och tror på, är humanismen. Den åskådning som framhåller den enskilda människans värde och egenskaper, ur ett allmänmänskligt och människovänligt synsätt.
I den bästa av världar får både flickor och pojkar en uppfostran där de båda tillåts och förväntas visa rädslor, otillräcklighet, sårbarhet och mjukhet, utan att det betraktas som en mänsklig svaghet!

För tänk vilken tung och alldeles onödig börda det kan vara, att bära begränsande  förväntningar på hur män respektive kvinnor, ska bete sig och agera…!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *