När man ibland kastar en blick i backspegeln så slås man av hur lite, förunderligt lite, den passerade, förbrukade tiden egentligen betyder för hur klara färgerna på ett gammalt minne med riktigt hög känslofaktor har. För starka känslor som når en på djupet och som kommer från en riktigt välmenande, kärleksfull person som ser en och är klok nog att förstå vilka bristtillstånd man har, kan förändra livet. De här gamla upplevelserna har en lyster som aldrig mattas ner och lever för alltid kvar i den allra finaste delen av det inre minnesrummet hos mig. För på bara ett ögonblick kan jag faktiskt hämta upp 14 – årsversionen av mig själv och återkalla ett verkligt kärt minne som inte bara var en spännande upplevelse utan också något som också påverkade min självbild under mina tonår, och som har gjort mig till den jag är i dag, en stark uppkevelse av trygghet, villkorslös kärlek och en tillhörighet som jag fick uppleva när jag som mest behövde det…
I min mammas släkt fanns flera starka, färgrika och härligt okonventionella kvinnor. Min mormor tillhörde inte den kategorin, hon tillhörde den mer lågmälda lite osäkra typen som var sorgligt van att stå tillbaka och som orättvis fann sig i det. Men mormor hade andra kvaliteter och var snäll och mycket vänlig.
Men hon hade systrar som visste sitt värde och ett par av dem var klart konstnärliga, och tyckte om att sy och skapa och blev med tiden duktiga hattmodister. Och som för den tiden – tidigt 40- tal, lite äventyrlig for från lilla Högsby på den småländska landsbygden för att bege sig till Stockholm och Bodeckers hattmakeri, där de utbildade sig till hattmodister. Systrarna var mycket intresserade av mode och av att sy hattar och kläder och hade en tid en modeaffär i hembygden.
En av dem, kvinnan på bilden med de exotiska färgerna hette Karin. Jag tror att hon förverkligade de flesta av sina drömmar i livet, och hon fick det mycket bra, förutom att hon efter ett missfall aldrig kunde bli mamma, det var tragiskt eftersom hon älskade barn. Och på hennes sommarstugetomt fanns en liten fin lekstuga med en fantastisk inredning där moster Karin hade möblerat med små utsökta dockmöbler och sytt gardiner och stilfulla kläder till alla dockor. Det var som en vacker men sorglig hyllning till det barn som hon en gång förlorat och som en gåva till alla gästande barn att leka i, det kände jag i hela min kropp.
Moster Karin var lång och mörk, brunögd och väldigt tjusig. Jag såg henne alltid med snygga högklackade skor och på 60 -talet hade hon Jackie Kennedy – frisyr och matchande vrålsnygga fodralklänningar, sånt imponerade förstås på en tonåring som mig.
Hon älskade inredning och var stilsäker som ingen annan i släkten. Moster Karin hade säkert haft många anbud från intresserade män, men gifte sig till sist med en trygg polis som var hennes synbara motsats. Och alldeles invid det lilla torget I Vimmerby öppnade hon i slutet på 50 -talet en liten mysig matservering med jättegod rustik husmanskost som blev populär och välbesökt.
Hon var känd för att vara trevlig och för att ofta visa sig i matsalen för att prata vänligt med gästerna och måna om dem och gärna bjuda på gott kaffe efter maten. Bryggt i en för den tiden supermodern kaffebryggare som jag minns alltid kördes upp till Stockholm för service av makarna Hellqvist själva, och då fick man ibland följa med. Jag kommer ihåg hur det nästan gick som ett litet sus i den lilla matsalen när hon steg in, mormoster Karin, vacker, välklädd och svagt parfymdoftande av något absolut klassisk märke. Hon hade en härlig humor och var närmast ett socialt geni som inte gjorde skillnad på folk och hon kunde prata med alla.
Som… jag såg upp till, och beundrade denna färgstarka, härligt temperamentsfulla, kärleksfulla kvinna i min brokiga släkt…! Och detsamma hade min kära mamma gjort när hon var ung.
Att få gästa Karins och Lages hem var en upplevelse av måttlig lyx , estetik och glädje. Våningen låg i samma hus som matserveringen. De fyra rummen gick vart och ett i sin färg och hade inslag av Svenskt Tenn och Carl Malmsten. Minns det goda morgonkaffet i de blåblommiga Mon Amie – kopparna som en vänlig kokerska kom upp med i en korg, och hur det doftade gott av nybakta brötchen, och jag minns den färskpressade juicen… Jag älskade att vara där och mest när mamma, som var Karins älskade systerdotter, var med. Det var kära besök som gav oss båda den trygghet och glädje vi så väl behövde.
Karin behandlade mig tidigt som vuxen och jag hade alls inget emot det för jag var lillgammal och ville inget annat än att bli just vuxen jag var redo för det…! Och sommaren 1968 när jag var 14 tyckte hon det var dags att jag fick lite skolning och inblick i den restaurangvärld i Stockholm som hon och maken ofta frekventerade. Så till huvudstaden bar det i deras svarta Mercedes och gissa om jag var glad…!
Jag fick bo hos en annan härlig mormorssyster, Elsie, som gifte sig med en jättetrevlig rospigg och som änka bodde hon i Wasastan i en liten jättemysig halvmodern 2:a, på Vikingagatan. Makarna Hellqvist bodde alltid på hotell och det var för mig obegripligt lyxigt. Här fick jag några dagar av spännande vuxenliv som jag trivdes med. Jag lät klippa mitt hår i typisk Twiggyfrisyr och på NK fick jag välja ut klänning och skor. Det var mitt i värsta OP- modesvängen så naturligtvis blev det svart- vit klänning i linne och svartvita skor… nåt att imponera med i mitt lilla Målilla när jag kom hem…
Det blev middag på anrika Dambergs på David Bagares gata och jag minns pianisten som spelade soft musik för gästerna. Jag fick lära mig dansa foxtrot men blev aldrig någon riktig danstjej…Fick välja fritt ur en fin matsedel och hade så roligt och trevligt.
Karin ville visa mig Berns salonger och jag minns att vi tog dessert och kaffe där. Jag hade aldrig förut sett ett så stort och fint ställe, och det här var före branden där senare.
Hem till Vikingagatan gick vårt lilla sällskap sen tillsammans i den då så lugna vackra Stockholms – sommarnatten och jag var så fylld av upplevelser och intryck och så stolt över att ha fått vara med i vuxenvärlden…!
Min hyllning och mitt tack till fina snälla Moster Karin och moster Elsie som såg mig, var så snälla och roliga, visade mig uppskattning och förstod hur jag mådde, gav mig råd och stärkte mig! Och TACK till 1960 – talet och till vackra, FINA STOCKHOLM för oförglömliga minnen – du vackra stad… du tog mig med storm och jag kom att älska dig från första början!
Jag besökte för sista gången Karin 2003 på ett äldreboende i Vimmerby där hon satt som en skugga av sitt forna jag, och själen hade synbart redan börjat sin resa och på väg bort från hennes välskötta stiliga väsen, men hon hade samma välkammade frisyr som alltid. Hon nickade tyst och med ett trött leende när jag tackade henne för vad hon gjort för mig. Året efter var hon borta…och jag hoppas sååå… att vi ska få mötas en gång igen och tala om våra fina gemensamma minnen!
Vilka härliga minnen! Din resa bakåt i tiden fick mig att tänka på flera människor jag också har att tacka.
Även jag är småländska, förresten, som på senare år flyttat till Västergötland.
Vad roligt att du vill läsa det jag skriver Eva- Britt! Så kul att du är småländska, var ifrån? Kram till dig!
Född i Eksjö, och har också bott utanför Vetlanda.
Se där! I Vetlanda var jag ofta när jag var liten, för min pappa kom där ifrån och släktingar bodde där.