ATT OFRIVILLIGT FÖRLORA KONTAKTEN MED SITT BARN GER EN OBESKRIVLIG SORG… VARJE DAG…

 

Man tror att man känner sina närmaste, och man inbillar sig att man nog har en god kännedom om sina egna barn och vad de är för personer. Men egentligen vet man ingenting… det visar sig ibland.

Men också de egna barnen växer förstås upp till vuxna människor och formas precis som alla vi andra av upplevelser och erfarenheter under resans gång. Och bilden av det barn som man en gång burit under sitt hjärta och fostrat upp, oroat sig för, känt glädje och lycka över, kan, har jag erfarit, med tiden bli en annan än den man förut sett framför sig. Men man slutar aldrig att älska sitt barn.

Och så händer det som jag för min del aldrig hade kunnat föreställa mig:  Ett av barnen tar avstånd, vänder sig varaktigt bort och avvisar all form av kontakt… Först vill man bara inte tro att det är sant, man tänker att det är övergående, undrar vad man gjort…  Sen börjar man, precis som i en krisreaktion, efter chockfasen  omorientera sig, och fatta, och frågar naturligtvis vad som ligger bakom, men får inga begripliga svar, bara ilska och irritation, eller tystnad.

Jag hade en god och nära kontakt med det här barnet upp i vuxenåldern, och jag tror inte att jag varit en sämre mamma än den genomsnittliga. Kanske bara lite för överbeskyddande. Barnet var duktig i skolan, snäll och godmodig, och lyckades tidigt med många saker som han företog sig. Han är den av mina barn som mest lik mig i sin personlighet och kanske är vi för lika… Och jag har alltid glatt mig, varit stolt och stöttande, det vet jag att jag varit. Nu är det här barnet, ett av mina älskade tre, en framgångsrik person med breda arbetsfält och mycket jobb i sitt liv, och jag är så glad att det går så bra för honom och jag önskar honom allt gott i livet.

Men varje dag saknar jag som mamma, att då och då kunna ringa  och höra hur barnet och hans familj har det. Och ofta vrider sorgen över den ” förlorade sonen” om magen på mig. Jag minns hur vi förut kunde skämta och skratta  ihop som mor och son, och jag saknar att jag t.ex inte längre kan ringa och be honom köra försiktigt under alla de resor han gör. Och jag är ledsen över att inte få ha honom och hans sambo här och få pyssla om dem. Ibland tittar jag på gamla foton och gråter en skvätt, men vad hjälper det…
Och jag saknar så mycket att inte längre kunna se mina älskade barn tillsammans – samlade!

Jag verkligen avskyr ovänskap och allt som är outrett mellan människor, och jag har själv jobbat en del med att aktivt söka upp människor från relationer där jag känner att jag har något jag ångrar, något att reda ut, eller för att säga det där som aldrig blev sagt. För jag vill inte ligga där när livet tar slut och känna att jag, för min del, inte gjort vad jag kunnat för att nå förlåtelse och försoning mellan människor.
För jag vet att livet är skört och jag avskyr hårdhet och oförsonlighet mellan människor.
Livet går inte i repris – i alla fall inte det här som pågår just nu…

Och jag önskar ingen annan den sorg som det är att, medan man ännu lever, och medan det fortfarande är möjligt att träffas och umgås, förlora kontakten med ett älskat barn…!

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Med egna koncept har jag också föreläst inom ämnet. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

12 Comments

  1. Jag vet hur det känns.❤
    Men i mitt fall är det förlorad kontakt med syskon.😢

    • Kära Annelie, förstår så väl hur smärtsamt det måste vara att förlora kontakten med ett syskon.
      En sån här separation berör en så oerhört på djupet, och jag hoppas så att ni kan hitta tillbaka
      till varandra igen! Stor kram från mig!

  2. Min vuxna son fyllde år igår. Skrev Grattissms som han inte ens bryr sig om att läsa. Vi har ingen kontakt mer han föredrar sin pappa som har gjort både mig och honom så illa.
    Vet hur smärtsamt det är att bli bortvald fast man inte gjort något fel.❤ Kramar

    • Hej Inga -Lill! Det smärtar att läsa det du skriver och jag förstår att du är ledsen och sårad.
      Men lägg ingen skuld på dig själv. Och du ska se att när det får en tid så
      din sons känslor lagt sig och du Kan kanske nå honom igen. Ge aldrig upp hoppet! Kram till dig!

  3. Ryste när jag läste . Kunde varit ur mitt liv . Förlorade kontakten med min dotter . Det gör ont. Försöker och försöker men hon vill inte tyvärr. Men hoppas ändå att det ska vända en dag .

    • Tack för du läst och reflekterat Minna! Jag förstår att du vet hur jag känner och hur sorgligt det är… och det ger stöd.
      Tack kära du för det! En föreläsare som jag hade under en utbildning i Kris- och Sorgebearbetning, sa en gång:”Ta aldrig någonsin hoppet
      från en människa, hur det än ser ut”… Och det får vi leva på du och jag och många andra.. Stor, varm kram till dig min vän!

  4. Ditt inlägg berörde mig, och jag själv har möblerat om en del bland mina vänner, och jag tycker det är ganska vanligt det du beskriver. Kanske känns det extra starkt i hjärtat när julen närmar sig.
    Jag vårdade min mamma ett år innan hon flyttade in på ett äldreboende, och mamma hade växt upp med tre syskon. Hon hade inte haft kontakt med sin lillebror på många år, och jag gav henne förslaget att hjälpa henne att skriva ett brev till honom. ”Nää, sa hon. Han ljög så mycket förr, och stal, gjorde han också, och jag tror det var honom jag såg på tv för ett tag sedan. Han knarkar nog också, för han var så långhårig” Mamma kunde vara väldigt dömande. Det gick några dagar, och en morgon sa hon ”Du kan få hjälpa mig att skriva till honom nu”
    Vi författade ett brev, och mamma fick svar. Han liksom hon själv hade blivit sjuk, och behövde hjälp. De träffades inte, men de hade lite kontakt via brev. Mamma gick bort för åtta år sedan, och hennes bror strax därefter.
    Jag själv har alltid önskat mig en bror, och helst en storebror.
    All lycka till dig, Ann! Hoppas kontakten förändras.

    • Tack för din berättelse Eva – Britt den berör mig. Jag har jobbat i ‘äldrevården och har flera gånger mött den här typen av
      berättelse som ju egentligen är en tragik. Men man kan aldrig nånsin döma eller säkert tro sig förstå det bakomliggande. Som nog ofta kan vara
      blockeringar av känslor och många missförstånd och feltolkningar av båda parter. En skilsmässa kan ju också aktualisera så väldigt mycket
      av vad vi har gömt, glömt eller förträngt i våra inre rum. Men de flesta når ju ändå nån slags försoning eller förlåtelse till slut,
      precis som din mamma gjorde, och det tycker jag var så fint, och säkert bidrog du till det. Svårast är när det aldrig blir nån ny kontakt
      och ingen försoning. Kram och tack till dig!

  5. Fint skrivet.
    Så tråkigt att er kontakt är så dålig. Känner igen detta men med mina föräldrar som inte hör av sig till mig och barnbarnen. De är skilda och omgifta. Man blir ju lite bitter när de nya är mer värda. nya barn, nya barnbarn osv…
    Det är svårt trots att man försöker. Envägskommunikation.

    Kramar

    • Hej Paula! vad roligt att du läst. Visst är det jobbigt och ledsamt när det blir
      såna här blockeringar i våra relationer, vilka det än handlar om. Jag tror tyvärr att det tråkiga som hänt dig
      har hänt och händer ganska ofta då föräldrar gifter om sig. Det är som om många då drabbas av typ, känslomässig kortslutning
      och tappar inkännandet med sina barn och barnbarn. Och tyvärr drabbas barnbarnen. Och särskilt förstår jag att det svider i hjärtat
      när det känns som om nya barnbarn är mer värda. Envägskommunikationen är som ett straff för en oskyldig och det gör ont. Föräldrar
      åldras och då kan mycket hända och de kan tänka om och komma ikapp sina felval. Hoppas att du och dina föräldrar kan försonas Paula!
      Det önskar jag dig och dina barn och dem själva…Stor kram till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *