Så här kan det vara när man är högkänslig och har sorg… man måste bara släppa in kaos och oordning för att hitta lugn och ordning igen

Så här är livet efter vår älskade vovve…

Man kisar yrvaket, lite mer för varje dag ut mot tillvaron och vill liksom bara ropa ut och fråga hur många som har ”överlevt” för det känns som de senaste dagarna varit en nationell olycka. Och man blir väldigt egocentrerad, man måste få vara det för att klara sig genom sorgens vassa törnrossnår.

En dag i taget och en vemodspromenad på djävulskt tunn is. Ett steg framåt och ibland två tillbaka. Åldern i mig gör ingen som helst skillnad  i sorgearbetet, det gör lika vidrigt ont i hela mig vid fyllda 63, som när jag miste min första älskade hund när jag var 10. Samma skoningslösa passage och ibland tar luften liksom slut och man börjar djupandas – blir svag, för att sörja äter energi och kraft. Man äter lite  av ren nödvändighet och det känns stundvis som att tugga på dagens tidning. Man gör det mekaniskt som vore det ett vetenskapligt experiment och man känner ingen smak, det är liksom likgiltigt. Jag går, rör mig, plockar förstrött och högst oengagerat lite här och lite där, men det känns inte som jag lever på riktigt,  mer som jag är en perifer statist i en gråaktig, surrealistisk film där jag inte kan språket, där jag blir stum.  För mig som högkänslig är det ingen skillnad mellan när människor eller djur går bort, det handlar om älskansvärda levande varelser som jag har investerat känslor i och fått mångfalt tillbaka i båda fallen. Och jag står för min känslighet, den är jag  och den bär mig på det sätt som är nödvändigt, alltid.

 

I sorg byter saker plats och det lilla blir större och tvärtom. Och så mycket blir betydelselöst och fjuttigt av det där som man annars bara måste göra. 

Ordningen ger resignerat vika för KAOS och har inget val …

Och ibland måste man helt enkelt bara släppa in kaos och oordning i tillvaron för att skapa ordning och reda på nytt. Öppna dörren och släppa in ovädret, och söka skydd till stormen är över ,vara lite långsiktsklok. För i kaos bor en rening och den har faktiskt fina, stora återuppbyggande stenar i sin väldiga famn… Tack för dem!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Med egna koncept har jag också föreläst inom ämnet. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *