Vår älskade hund har nu fullgjort sitt uppdrag hos oss och reser nu vidare genom de eteriska rymderna…

Som en fin tröstegåva gav min äldre son en liten hund på 5- månader till sin då 20 -årige lillebror när bådas pappa hastigt och alldeles för tidigt gått bort 2006. Det var en sån vacker omtanke från min Tobias som kände sin lillebror och visste hur mycket han älskade hundar och längtat efter en, och han var så inkännande att han visste att det skulle hjälpa lillebror i sorgen efter pappa… Precis som hans egna hundar var helande för hans sorgearbete. Och jag ska aldrig glömma det här fina kärleksfulla energiutbytet mellan mina två söner, mellan två “små” bröder…

Jag minns att skymningsljuset precis hade börjat färga den nyfallna snön  i svagt rosa -gult och att det var rejält kallt och kärvt i luften när vår lilla nya fyrbenta familjemedlem lite blyg och med typiska valpiga ben sprang in genom vår dörr för första gången. Den lilla valpens öron hade ännu inte fått sin stadga och pekade åt olika håll så roligt på typiskt schäfervalpsätt. Och hon var så bedårande söt och både osäker och låtsaskaxig på en gång.

Det var dagen före begravningen av mina barns pappa, min före detta man, och min äldste son Tobias och hans flickvän hade kört många mil genom landet för att komma till oss för att vi dagen efter gemensamt skulle åka till kyrkan.

Det var en lite allvarlig stämning den här dagen  eftersom barnen skulle ta ett sista farväl av sin pappa dagen efter. Men vår lilla Fenja, som vår hund hette, blev verkligen som en liten ljusstråle i en sorglig familjesituation. Och min son Petter fick förstås tidigt ett särskilt band till den här lilla hunden. Ett sånt band som jag tror är oupplösligt starkt och som håller över evinnerlig tid mellan två varelser,  mellan två riktigt goda vänner.

Fenja fann snart sin plats i vår familj, blev trygg och fortsatte sitt ljusarbete bland oss i familjen. Under många år  följde hon oss i regn och solsken och i glädje och sorg  och alltid med samma fasta orubbliga lojalitet. Hennes kärleksfulla väsen var särskilt och hennes lilla hundsjäl  vacker och full av visdomar, av vilka hon reservationslöst gav till oss  ända fram till sin bortgång på olika sätt.  Och vi  tog tacksamt emot och framför oss sköt vi bedrägligt ganska länge den sanning att hon en gång skulle bli gammal och inte längre orka med livets dagar. Jag brukade lite skämtsamt  säga att “Fenja ska bli världens äldsta schäferhund”, och jag upprepade det när hon några gånger under de sista åren blev tillfälligt sjuk och när allvaret brände till.

Nu blev inte vår Fenja “världens äldsta schäfer” för alla önskningar slår inte in, och livet följer sin plan … Men jag törs påstå att hon var en av de hundar som hade det så bra som en hund  rimligen kan ha det i livet när det är som bäst, ur en hunds synvinkel sett. Hon fick massor av kärlek och var överöst med vänliga tilltal och mycket beröm och hon var rikligt pussad på och kramad in i det sista. Vi hade förmånen att kunna ge henne ett riktigt bra foder och hela livet fick hon färska ekologiska grönsaker som hon älskade. Hon var alltid med oss och behövde aldrig vara ensam hemma, för hon avskydde det. Sen hon var liten har hon fått långa skogspromenader, bollek eller burit pinnar som var hennes favoritjobb i naturen och hon älskade att åka bil i sin fina bur. Vi kunde ha det så, för vi var hemma om dagarna och vi var privilegierade. Vi är särskilt tacksamma för det  nu när hon inte finns hos oss längre och när vi ser tillbaka.

Fenja hade en stark integritet och viftade inte på sin lilla fina svans åt vem som helst. Länge kunde hon se på en person, verkligen se… innan hon besvarade en hälsning eller ett tilltal, och en nosberöring från henne till en främmande var en ganska sällsynt gåva. För hon var noggrann och ytterst selektiv med sin uppmärksamhet, imponerande inkännande  och kunde läsa andra djur och människor på ett nästan övernaturligt sätt.

Tillsammans blev vi ett härligt team som bara växte på alla plan av att få vara vid Fenjas sida och vi fick 12 underbara, nåderika år tillsammans..

I går den 16  november 2017 var vår älskade Fenja färdig med sitt uppdrag hos oss i det här jordelivet. Med det jobb som jag tror var att hela och läka sin familj och att lära oss enkelheten men också komplexiteten med tillvaron. Och att ge oss trygghet och visa oss på att meningen med livet är kärlek mellan alla varelser.

Fenja blev också lite av en en medial vägledare för oss och en liten ögonöppnare för vissa i familjen. Och som den väl utvecklade själ hon var gick hon före som en liten stigfinnare, och i hennes vackra hundblick fanns ett  gåtfullt djup som tyckes rymma en evighet av visdom… Den blicken lät hon, fast hon var så sjuk den sista dagen och före hon somnade in, för ett kort ögonblick vila på oss var och en i tur och ordning som ett tyst samförstånd och ett sista farväl…

Fenja har avslutat sitt uppdrag hos oss och hon blev i en mening en kanal och ett språkrör till den överjordiska sfären och det fick betydelse för både mig och mina barn… om de händelserna tänker jag berätta senare i  min blogg för den som vill läsa.

Fina, vackra Fenja, du lysande själ, tack för att vi fick låna dig och vara i din närhet en liten stund i evighetens cirkelgång! Det var en gåva som vi oväntat fick!

Ditt arbete hos oss i det här jordelivet är slutfört och så väl utfört…

Tack älskade vovve! Nu är du med din visa, kärleksfulla själ på väg mot nya uppdrag  som vi önskar dig all lycka med!

Vår tröst och visshet är att vi ska ses igen, till dess vännen vår – var rädd om dig, vi älskar dig mer än orden kan berätta!