Överallt bland oss finns människor som betalar av på en illusorisk skuld som de inte har och aldrig har haft…

Barn har en sorglig benägenhet att ta på sig skuld och figurerar inte sällan som stötdämpare och små konfliktlösare i familjer där allt annat är ordning råder…

Det här har nog, till del, sin förklaring i barnets oavvisliga behov av vuxenvärldens omsorger och i den trygghet som är ett barns absoluta rättighet under uppväxten. Och får man då inte den tryggheten, vilket så väldigt många tyvärr inte får, så tror jag att ett litet barn själva jobbar utifrån vad de kan för att skapa en lugn tillvaro och ställa tillrätta, och där kommer skuldbeläggandet in.

” Det är kanske jag som gjort fel och varit dum så mamma och pappa bråkar”…. Det här en tanke som som då kan dyka upp hos ett ett egentligen helt oskyldigt barn och det är då som den här projektionen, och den skuld som ligger hos de vuxna, blir till en växande tyngd som kan följa med ett helt liv om man inte kan se de här sambanden eller får hjälp med att definiera traumat.

 

Vi människor är bra på att anpassa oss och det gäller tyvärr också när det handlar om att må dåligt och i situationer och miljöer som är plågsamma och i längden outhärdliga, särskilt för ett uppväxande barn.

Och lever man tillräckligt länge i Kaos så riskerar man också att utveckla en falsk trygghetskänsla där våld, övergrepp och återkommande oro normaliseras, just för att det åtminstone är förutsägbart. Det kan för ett barn ge en viss struktur för att man är kaosvan och vet hur det ska bli, vad man kan förvänta sig och hur man ska förhålla sig för att överleva, vilket det faktiskt kan handla om i många fall. Och begrepp som ordning, struktur och förutsägbarhet, kan istället skapa mer oro och otrygghet, för man känner inte igen de tillstånden, de energierna i tillvaron. Tyvärr kan det senare också skapa flyktbeteenden där olika missbruksproblem kan bli följden.

Och tyvärr kan det här bli till ett arv som omöjliggör det att  själv kunna skapa lugna, harmoniska hållbara relationer och inte sällan fastnar man i  ”två halta som stöttar varandra” – modellen med repetitiva misslyckanden och uppbrott, för det är det man känner igen och kan förhålla sig till. Och bryter man inte det här mönstret så tenderar det att fortsatt gå i arv med samma osunda destruktiva mönster.

När de här barnen växer upp och tålmodigt fortsätter bära stora tyngder på sina ömma, såriga axlar, då har själens rop på hjälp för längesen tystats och hjärtat fortsätter gråta tysta tårar ….

 

Och de är många där ute bland oss alla, som vant sig vid att fortsätta avlasta sin historias människor , de som bär det egentliga ansvaret men som inte haft den förmågan, den mognaden,  som accepterat att aldrig må riktigt bra, inte känna lugn eller att kunna tycka om sig själv. Det här påverkar nästan allt i en människas liv och inte minst gäller det relationer och livsmönster…

 

Alldeles för många betalar livslångt av på en skuld som de inte har och aldrig har haft, och alldeles för sällan ser vi det här och förstår det hos varandra. Och mycket oftare Skulle vi behöva ”lägga oss i” och bry oss, för det kan göra skillnad och vända ett liv i rätt riktning…

Men det finns hjälp och det finns hopp för alla som orättfärdigt en gång blivit självutnämnda skuldbeläggare och man kan bli faktiskt få hjälp och bli skuldfri och förändra sitt liv, synen på sig själv och sin historia. Och man kan göra det utan att fastna i retroaktivt hat och negativitet gentemot sin historias människor…!

Och det önskar jag alla som fortfarande oskyldigt bär skuldens tyngd på sina axlar…! Min förståelse och medmänskliga kärlek till er!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Med egna koncept har jag också föreläst inom ämnet. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *