När jag en gång inte längre finns önskar jag att mina barn kommer att minnas mig precis som den jag var, med alla de fel och brister och förtjänster och med alla de mer eller mindre goda egenskaper som är jag. Att de i ett realistiskt retroperspektiv ska kunna se “hela paketet”, och förädla den insikten till en bra kunskap till gagn för sin egen utveckling till bra och goda människor.
Och jag hoppas att ekon av det som en gång kommit ur min mun, mina åsikter och uttalanden och värderingar, i deras öron ska få klinga oförvanskade, icke förskönade och inte bli idealiserade. Att barnen ska ha modet att också se mig som en människa som ibland kunde säga dumma oövertänkta saker och som inte alltid hade “rätt” eller var den bästa förebilden. Att de ska kunna betrakta mig som den människa jag var på gott och ont. Och mest av allt önskar jag att de ska behålla förståelsen för att det är så det ÄR att vara människa… och låta den insikten gå vidare till andra i deras liv och till nästa generation.
För jag tror att det bästa man kan göra är att med öppen blick vända sig mot sin historia, spola tillbaka bandet och lyssna in vad våra föräldrar, som ju var våra allra första förebilder i livet, EGENTLIGEN uttryckte. Och att oavvänt genomskåda och utvärdera det som tidigt bygger bon i våra huvuden och öron, och det som inte sällan blir till livsvariga ekon i våra liv.
Hur ofta citerar jag själv inte min mamma utifrån en ibland lite idealiserad bild av henne och hennes åsikter…? Det kan rent psykologiskt, handla om rena efterkonstruktioner som man ibland mer eller mindre undermedvetet gör. För man så innerligt gärna VILL att ens älskade mamma eller pappa, i minnet, ska vara den förälder som man egentligen ville ha och behövde, men som man under uppväxten av olika skäl kanske inte alltid hade tillgången till. Själv kan jag paradoxalt nog ibland tycka synd om mina föräldrar för deras tillkortakommande i livet och liksom ta dem i försvar… ett gammalt invant, improduktivt mönster som fortfarande lever kvar i mig.
Det är bara nyttigt att i anden möta sina gamla föräldrar på nytt, föreställa sig att man har dem framför sig, fånga ekot av deras röster, stanna upp, bortse från känslor och subjektiva minnen, och mer nyanserat faktiskt lyssna på vad de stod för och hade för värderingar och synsätt, på både gott och ont. Kanske kan man då upptäcka att det inte alltid var så bra och föredömligt, men då bara försöka förstå och acceptera att det var så det var! För naturligtvis var de liksom alla vi andra – människor och föräldrar med blandade förutsättningar för föräldrauppgiften och människorollen. Och framför allt var också DE under pågående utveckling och i en växande mognad, påverkade av olika influenser och förstås alls inte färdiga med sin mänskliga utveckling, det ska man tänka på tycker jag.
Kan man lära sig att se det här, inte vända bort blicken och utan att idealisera och rationalisera, eller i det sämre fallet, förtränga verkligheten, så har man lärt sig nånting bra och nyttigt tror jag. Nämligen det, att vi INTE i någon mening ÄR våra föräldrar eller det de gjorde eller inte förmådde att göra! Vi är alla enskilda, mer eller mindre självständiga individer, med högst egna förutsättningar, som inte nödvändigtvis behöver… göra om våra föräldrars misstag eller köra repris på deras livsval genom att alltid lyssna till deras röster i våra huvuden! Och vi BEHÖVER alls inte ägna oss åt nån retroaktiv rehabilitering av våra föräldrar eller anhöriga för att kunna stå ut med gamla minnesbilder eller för att “rädda” äreminnet av dem. Det leder ofta bara till dumma piedestal – positioneringar som vi inte sällan investerar som övermäktiga krav i oss själva.
Gamla ekon är ofta älskvärda, lärorika och värdefulla, men ibland också mindre värdefulla, mindre användbara, särskilt om man petar lite i dem och skrapar på förgyllningen… Och såna tycker jag att man med en viss förståelse, men helt osentimentalt kan säga “hejdå” till och förpassa lång ifrån ens eget huvud och medvetande…!
