Min älskade dotter genomgick i psykosen helvetet på jorden och hennes känsliga sinnen brann, men tog sig igenom klokare och med nya insikter

 

 

Vissa av oss föds med en större sårbarhet än andra, inte sällan ingår den i  en högsensitiv personlighetstyp. Det här innebär inte bara nackdelar och svårigheter eller hinder i livet. Utan också att ha en förmåga att kunna ta in flera dimensioner av tillvaron och i mötet med människor och att ha en särskilt god förmåga att läsa och förstå känslor. Min dotter har, liksom jag själv, och som hennes mormor hade, på gott och ont den personligheten.

 

Det är nu några år sen det hände första gången. Min dotter hade läst en termin av sin utbildning i statskunskap vid universitetet i Belfast i Nordirland, det var en vacker och färgsprakande höst och under sommaren hade hon intensivjobbat i vården. Bakom henne låg några år av intensiva studier då hon haft höga krav på sig själv och ofta tyckte att hon, trots goda studieresultat, kunde ha gjort bättre ifrån sig, men hon trivdes med sitt huvudämne och såg framför sig sin efterlängtade examen allt mer inom räckhåll.

 

Men för en person med hög sårbarhet och när man har, som min dotter, en historia av plågsam mobbing från barndomen, sviterna av det, och inte helt bearbetat traumat av att ha hittat sin egen pappa död, kan en stress- och pressituation med mycket jobb bli den förödande droppe som får bägaren att rinna över… Och när livet blir för svårt släpper ibland människor kontakten med verkligheten och stiger in i en annan …. kanske för att överhuvudtaget överleva.

 

 

Fast jag själv har genomgått en del svårigheter som ibland har  känts outhärdliga och som lämnat sina sår och spår, så kan inte det lidandet på något sätt jämföras med den vanmakt och den bottenlösa sorg som fyllde min kropp och själ när jag såg min älskade, nu sen länge vuxna dotter fast i greppet av ett akut psykotiskt tillstånd. Minnet från då och av hennes fina, bruna ögon stela av ångest, och känslan av att hon var förlorad till ett annat medvetande, lämnar mig nog aldrig.

 

Att framför sig ha sitt barn som man känner utan och innan och som man skulle kunna gå genom eld och vatten för, helt personlighetsförändrad, riden, vriden och plågad av en i början djävulsk oro, katastrofkänslor, hemska hallucinationer och vanföreställningar. Och som vore hon mentalt våldtagen i alla sina sinnen med kraften av ett vidrigt monster.

 

 

Det går bara inte att hämta det ordet i sin hjärna, det finns inte, det ord som ens kan närma sig beskrivningen av hur det känns i mammahjärtat när man håller om, försöker lugna och lindra, men när inget, ens den starkaste kärlek i den här världen når fram …. Jag ville bara lyfta bort denna djävulska, tunga stora sten som psykosens svarta dimfigur lagt på min älskade förstfödda. Min fina, söta, roliga, goda, temperamentsfulla, så intelligenta, typiskt högkänsliga dotter, min lilla flicka som redan förut gått igenom så mycket… Men den stenen var orubblig, för stor, för tung och var mig övermäktig. Det var som att tvingas se en hemsk och våldsam skräckfilm, som att skoningslöst placeras precis framför en stor filmduk och med maximal ljudstyrka utstå varje scen där en älskad närstående mot sin vilja har huvudrollen, plågas och lider, och där man inget kan göra för att hjälpa ….  Man når inte fram !

Men jag/ vi, kunde bara finnas där med våra röster  och vår närvaro så att hon kanske kunde känna lite trygghet i det och något lugnas av att vi fanns kvar…. Då när allt annat rämnat och när marken under hennes små fina fötter rasat, och när allt det i tillvaron som förut haft sin struktur, sitt mål och mening,  sina färger och givna former, fallit sönder och samman i ett enda inferno av en brinnande ångesteld. En hänsynslös eld som blåser ut personligheten och hindrar alla de vanliga trygga in – och – utgångarna i kommunikationen med omvärlden och skapar en ny, främmande, förvrängd och  helt annan värld där död och förintelse, rädslor och faror blandas till ett, för en utomstående obegripligt kaos som snurrar runt i en våldsam fart. Och det tar sin tid innan medicinen kan avväpna psykosens otäckt starka soldater och innan stormen i själen bedarrar och till slut drar bort.

Vägen tillbaka fanns … tack gode Gud för det!  Det finns ingen garanti för det och den vägen är inte bara lång utan också ganska osäker och inte helt lätt framkomlig för den som drabbats av ett sånt här tillstånd. Tack vare omedelbar medicinsk hjälp och andra stödjande insatser blev min älskade dotter till slut frisk och sig själv igen. En bra hjälp hade hon av att i  sin grund och normaltillstånd ha ett gott förstånd och att kunna tala för sig och uttrycka känslor. Och hennes vidsynta livssyn och att ha vuxit upp i ett fördomsfritt hem underlättade  både återhämtning och bearbetning av det som hänt.

Tyvärr fick hon senare i samband med ett nytt jobb med mycket ansvar och hög arbetsbörda, ett mindre allvarligt återfall men lyckades kämpa sig upp igen.  I dag vet hon att hon livet ut måste vara mycket rädd om sig själv, på alla sätt och inte utsätta sig för psykiska påfrestningar. Och prestigelöst, och som den mogna människa hon är, har hon numera avsagt sig arbetsledande jobb och trivs med att i dag ha andra arbetsuppgifter och med att slippa krav på orimliga prestationer och ansvar över andra.

Förunderligt nog har min dotter efter sin psykos blivit ännu skarpare i sitt intellekt, fått en beundransvärd helhetssyn på livet och nått insikter som ibland förbluffar mig, och hon lär mig ständigt nya saker genom sina skarpa iakttagelser av människor och deras beteenden.

Under sin sjukdom skrev hon ner papper efter papper med häpnadsväckande tankar och insikter med klart andliga inslag som hade budskap som vore de kanaliserade. Och hon sa: ” Mamma, jag vet att det låter jättekonstigt, men det är som om jag ser hur allting är och ska vara i en balans och hur det hänger i hop. Ser det inne i huvudet och jag måste skriva ner en del så jag inte glömmer…” Även om det här var under psykosens inflytande, så kan jag tänka, och det har andra, betydligt mer framstående tänkare än jag förut belyst : Mellan så kallad idioti / tokighet och genialitet och upplysning löper sköra trådar och gränsen där emellan är ibland svår att sätta … Och Fröding skriver i dikten ”Anita”om den ”vise bygdefånen”…

Psykiatrikern Johan Cullberg har skrivit om det här i boken ”Skaparkriser” där han belyser teorin kring psykisk ohälsa och kreativitet och om vad som kan hända med vår skaparkraft när ”förståndet” får ge vika för ”galenskapen”.

 

Min älskade dotter genomgick helvetet på jorden under sin psykos. Hennes känsliga sinnen brann outsläckligt och under några riktigt kalla januaridagar brast alla fördämningar i hennes rika känsloliv.

Men hon tog sig mirakulöst igenom det här och kom ut på andra sidan, ännu klokare, och med större mognad och med skärpta sinnen och förmågor, och det är lite av ett mysterium för mig … Och min tacksamhet är evig.

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *