Från andra sidan bekräftade min mamma vår tysta överenskommelse

 

Som ensambarn i en ganska dysfunktionell familj, där huvudorsaken låg hos min psykiskt sjuka pappa, hade jag och min mamma en väldigt nära, men inte helt okomplicerad relation. Det är förresten ganska signifikant för riktigt nära relationer tycker jag, för ju mer känslor som är investerade desto mer sårbar och dynamisk, men ofta urstark är då tråden som löper mellan oss människor. För med dem som inte direkt berör oss eller de människor man inte riktigt kommer nära, med dem finner i alla fall jag, sällan någon anledning att “bråka”. För då har man liksom ingen riktig relationssubstans som är värd en konflikt eller det vi  kallar bråk, det ligger inte på den nivån och då är relationen mer statisk och stillastående har jag erfarit. 

 

Vi var i många stycken lika, mamma och jag, hade lika nära till känslor och  samma högkänslighet på gott och ont, och vi delade samma grundsyn på livet och hade samma humor. Och många minnen av härliga skratt har jag från när hon, med sin dramatiska läggning och som hade kunnat platsa på vilken teater som helst, berättade och återgav så mycket som hon tänkte och reflekterade över.

 

Efter mina föräldrars skilsmässa som borde ha kommit mycket tidigare, men som äntligen blev befriaren, fick mamma och jag ett helt annat – fritt och självständigt liv i vårt hem, som innan dess inte var som ett hem.

Mamma blev gladare och fortsatte vara lika ambitiös och duktig i sitt dubbelarbete som både kanslist och läkarsekreterare. Hon älskade det arbete som alltid varit hennes starka identitet och enda frizon, och hon hade mycket få sjukdagar. Men den bearbetning av det traumatiska äktenskapet, den uteblev tyvärr både för min mor och mig, vilket fortfarande var vanligt på den tiden, tidigt i början på 70 – talet. 

 

Men skador och sår från äktenskapet var djupa nog att aldrig läkas och mamma blev en tapper bärare av en  permanent och förståelig ångest, en plåga som jag såg och led av att inte kunna hjälpa henne med. Och redan i 40- årsåldern hittade min glada, kloka och fina mamma sin bedrägliga ångestdämpare i vanan att varje kväll efter jobbet varva ner med “ett par glas vin”.

 

Den här farliga ovanan blev livsvarig och hon utvecklade alkoholism. Och de oundvikliga skadorna av den tog till slut hennes liv. Hon blev förunderligt nog 82 år, men sista tiden kunde hon inte äta, inte svälja och hade svåra plågor.

 

Att se det här blev för mig en flashback av min barndom när jag led av att inte kunna “rädda” min mamma från att bli misshandlad och plågas. Men när hon till slut drog sitt sista andetag och slapp lida, så visste jag att hon var på väg bort till den eftervärld, den evighet som hon alltid hade sett som en verklighet.

 

 

Mamma var för sin generation en mycket öppen och vidsynt människa och ända fram till att hon fortfarande var hemma och före själva slutet på sjukhuset, var hon förvånansvärt nog, som alltid kristallklar i huvudet och hade full omvärldskoll på alla plan. Många telefonsamtal blev det eftersom jag bodde en bra bit ifrån.

Hon var intresserad av mediala och andliga resonemang och hade absolut själv en medial gåva. Hon hade sanndrömmar, förkänningar och hade som ung haft mediala upplevelser. Hon klagade den sista tiden över att hon så ofta drömde att flera av hennes bortgångna stod vid hennes säng, för det skrämde henne.

 

Därför var det helt naturligt att jag med mammas fulla godkännande och enligt hennes önskan varje sen kväll då jag lagt mig, och när hon brukade vakna med nattångest, skickade healing till henne. Hon var tacksam för det och sa: ” När jag vaknar, så vet jag och känner att Ann skickar healing och då blir jag lugn och kan somna om.” Det var skönt att kunna hjälpa henne genom det här och lite minska den nattliga ångesten.

 

Jag kände att det fanns en tyst, outtalad överenskommelse mellan mamma och mig om att vi skulle ses eller höras igen, fast vi inte längre fanns i samma jordiska verklighet. Och jag var ganska förberedd på att hon skulle låta höra av sig om det blev möjlig för henne. 

 

I mina nattdrömmar kort efter hennes död svepte ibland hennes så igenkännbara energi fram några gånger. Men två år efter hennes bortgång och under ett typiskt andemöte, som inte alls liknar en vanlig dröm, hände något mycket märkligt.

 

Jag sov, men kände att jag MÅSTE gå och öppna ytterdörren och jag bara VISSTE att mamma fanns utanför och jag såg mig själv inne i huvudet gå dit. Det var min absoluta visshet och utanför STÅR hon i skenet av gatljuset… hon var nu yngre, ungefär i 50 -årsåldern, hon skojade till det och skulle skrämma mig, precis som hon kunde göra när hon levde.

 

Jag kände konflikten i att hon var så levande fast hon ju var död, och att jag inte ville påminna henne om det för jag tyckte synd om henne, så typiskt för mig… Jag blev så glad och varm i hjärtat över hennes besök och frågade om hon inte skulle komma in. ” Nej, jag har bråttom, måste vidare” svarade hon något undvikande och lite hemlighetsfullt, och jag hann skymta ett lätt vemod i hennes så välbekanta, älskade blick, och plötsligt var hon borta och upplöst fram för mina ögon …!

 

Jag förväntar mig inte att någon annan ska tro på det här som en verklig händelse – i formen av ett andligt möte mellan två världar, men INGEN kan ta ifrån mig att detta hände i en annan form än drömformen, och det här har givit mig tröst i sorgearbetet. Min mamma och jag meddelade oss ofta och alltid med varandra, dagligen under alla år hon levde så att den kommunikationen inte har upphört förvånar mig egentligen inte alls.

 

För nu, ungefär 5 år sedan kom hon på nytt igenom i mina drömmar och jag rördes till tårar över hennes fina bekräftelse på vår tysta överenskommelse.  För min inre syn sår jag mamma, typiskt nog framför en spis, hon älskade att laga mat, bredvid står mina tre barn som små och hjälper mormor så som de brukade göra då ibland …

 

Och in i mina öron fullkomligt forsade kristallklart och vackert, och med ett ljud som jag förut inte hört i verkliga livet, musiken av en populär tidig 60 -tals schlager med Thory Bernhards som jag inte hört eller haft en tanke på sedan jag var barn …

Refrängen som gav mig rysningar fick mig att vakna och texten lyder:

“En gång ska vi åter mötas, det var löftet som vi gav, en gång ska vi åter mötas fast vi skiljs av främmande hav, och när du öppnar din dörr blir allt som förr, kärleken är åter här …”

 

Och när sången och musiken tonat  bort vänder sig mamma om och ser på mig med en fast och lite sorgsen blick …!

Djup tacksamhet känner jag över det här, och för att det mellan mig och min mor, och så många andra uppenbarligen finns en mottaglighet för varandras energier mellan livet och den andra sidan, fast det “främmande hav”som nu skiljer oss åt! …

Och jag är övertygad om att så många, starka oförstörbara trådar som skapats av kärleksenergier mellan människor, efter döden, möjliggör fortsatta möten! Om man bara vill och tror att det är möjligt, för jag har själv upplevt det flera gånger…!

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

3 kommentarer

    • Tack Pernilla! Ja, visst är det förunderligt hur starka banden mellan oss kan vara, och hur vi kan få kontakt igen bortom döden…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *