Vissa relationer är, om man tar av sig ögonbindeln förutsägbara, och kanske skulle “undersökningsplikten” också gälla människor och inte bara hus…

Det är ruskigt lätt att vara efterklok, det har många varit, och inte minst jag själv. Det är som man i en relation, vilken typ det än må gälla, ibland högst frivilligt snubblar omkring och letar efter sina egentligen absolut nödvändiga glasögon. Man ser suddigt, men lik förbaskat så VILL man inte se sin verklighet, och absolut inte hela bilden, och bor väldigt snabbt in sig i en förnekelsebubbla och blir skrämmande fort inbillat nöjd med läget.

Men man VET bland nånstans inom sig att det är nåt som inte stämmer i förhållandet till en annan människa, men i förälskelsens luriga försonande ljus ser man inte alltid varningssignalerna som faktiskt visar sig och lyser i sin klarhet.  Och man förvandlas inte sällan till en självutnämnd fakir, iklär sig “lida- och tåla -kappan” och går snart, och utan en min som på vasst glas, dag efter dag och utan att känna den minsta smärta och känner alls inte varningens vittring… 

Accepterar till slut både det ena och det andra och sträcker av gammal vana ut händerna och tar tålmodigt skit. Famlar omkring där i det där som man SÅ gärna VILL ska vara en fin, härlig och fungerande relation på lika villkor, men som saknade alla förutsättningar för den fullkomligheten från första början.

Man gör det här, MOT i botten av sitt  djupaste medvetande, ett bättre vetande, men gillar ändå läget… för många av oss är svårslaget bra på att vänja sig vid att må dåligt och fortsätter okeja uppenbart dysfunktionella relationer, där obalansen och kärlekslösheten mellan två personer tidigt slår rot i mager jord.

Till slut når man nånstans total förvirring, famlar omkring i det som redan är ruinerna av en relation, av en upplevd stormande passion, och VET inte längre hur en normal relation på lika villkor ser ut… Och  jag vill påstå att den benägenheten är klart större om man redan från början, vid ingångsfasen är lite skadad och tilltufsad av livet och går och bär på en  tung och smutsig självbild.

Alla, absolut alla lampor, blinkar i rödaste rött och gör det framför ens näsa…! Och vilken utomstående som helst ser och undrar seriöst om man är blind… eller bara ovanligt naiv och gränslöst aningslös. Men man SER bara inte, för man ORKAR bara inte se verkligheten i vitögat, orkar inte med  rekonstruktions – resan fram till en ny och sann världs – och självbild. För viljan bakom att INTE vilja se är imponerande stark, och har precis samma genomslagskraft som den som styr det att VILJA se, det ska man komma ihåg. 

TILL SLUT spricker oftast, under olika omständigheter, den här låtsasbubblan och ett helvete kan inte sällan då ÄNTLIGEN vara över. I bästa fall blir utgången en räddning och nystart för båda parter, och sår och skador kan med lite hjälp utifrån läkas.

Vi är många som i egenskap av “savers” och “caretakers” sett till att hamna i en sån här från början dödfödd, egentligen så förutsägbar relation, och i den meningen faktiskt underodnat oss rollen som offer, fast vi trodde vi var starka och självständiga… En roll där man utan att blinka… blir en underdog. Det är lika bedrövligt, som jag tror att det rent psykologiskt alltid är förklarbart, nånstans där i det djupaste av en människa. Och detsamma gäller förstås för den härskande parten.

De allra flesta relationer som upplöses har goda skäl att bli just upplösta för allas bästa, och man ska akta sig för att moralisera i de här sammanhangen. MEN man har ju ändå, när man inleder en relation faktiskt ett ansvar, båda parter, och det ska inte behöva vara stigmatiserande eller etiskt fördömabde att lyfta den sanningen tycker jag, utan jag ser det som en bra varning!  Och kanske skulle en viss undersökningsplikt, precis som när man köper ett hus, vara passande eller rent av nödvändigt, också när det gäller olika relationer, så man vet vad man ger sig in på och vad man får med sig på köpet…