Vissa relationer är förutsägbara och kanske skulle ”undersökningsplikten” också gälla människor och inte bara hus…

Det är ruskigt lätt att vara efterklok, det har många varit, och inte minst jag själv. Det är som man i en relation, vilken typ det än må gälla, ibland högst frivilligt snubblar omkring och letar efter sina egentligen absolut nödvändiga glasögon. Man ser suddigt, men lik förbaskat så VILL man inte se sin verklighet, och absolut inte hela bilden, bor väldigt snabbt in sig i en förnekelsebubbla och blir skrämmande fort inbillat nöjd med läget.

 

Men man vet ibland nånstans inom sig att det är nåt som inte stämmer i förhållandet till en annan människa, men i förälskelsens luriga försonande ljus ser man inte alltid varningssignalerna som visar sig.  Och man förvandlas inte sällan till en självutnämnd fakir, iklär sig ”lida- och tåla -kappan” och går snart utan en min som på vasst glas, utan att känna minsta smärta dag efter dag…

Accepterar till slut både det ena och det andra och tar tålmodigt skit. Famlar omkring där i det som man SÅ gärna VILL ska vara en fin, härlig och fungerande relation på lika villkor, men som saknade alla förutsättningar för den fullkomligheten från första början.

Man gör det och man gillar ändå läget för många av oss är svårslaget bra på att vänja sig vid att må dåligt och fortsätter okeja uppenbart dysfunktionella relationer där obalansen och kärlekslösheten mellan två personer är så rotad. Till slut når man nånstans total förvirring och vet inte längre hur en normal relation på lika villkor ser ut… Och  jag vill påstå att den benägenheten är klart större om man redan från början, vid ingångsfasen, är lite skadad och tilltufsad av livet och går och bär på en  tung och smutsig självbild.

Alla, absolut alla lampor blinkar i rödaste rött och gör det framför ens näsa, och andra ser och undrar om man seriöst är blind… eller bara dum i huvudet. Men man bara SER inte, för man orkar bara inte se verkligheten i vitögat. För viljan att till att INTE vilja se är imponerande stark och har precis samma genomslående kraft som den som styr att VILJA se.

 

Till slut spricker under olika omständigheter, den här låtsasbubblan och ett helvete kan inte sällan då äntligen var över. I bästa fall blir utgången en räddning och en nystart för båda parter och sår och skador kan med lite hjälp utifrån läkas.

Vi är många som i egenskap av ”savers” och ”caretakers” sett till att hamna i en sån här från början dödfödd, egentligen så förutsägbar relation där man utan att blinka tar rollen som underdog. Det är lika bedrövligt som jag tror att det rent psykologiskt, alltid är förklarbart nånstans där i det djupaste av en människa. Och detsamma gäller förstås för den härskande parten.

De allra flesta relationer som upplöses har goda skäl att bli just upplösta, för allas bästa, och man ska akta sig för att moralisera i de här sammanhangen. Och kanske skulle en viss undersökningsplikt, precis som när man köper ett hus, vara passande, också när det gäller olika relationer, så man vet vad man ger sig in på och vad man får med sig på köpet…

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *